NILS FERLIN torde just nu vara Sveriges populäraste lyriker. Den samlade upplagan av hans diktsamlingar överträffas kanske inte ens hos hans läromästare, Gustaf Fröding.

Nils Ferlin föddes i den värmländska provinshuvudstaden Karlstad 1898. Hans far var redaktionssekreterare i en länstidning och hade goda kontakter bland de värmländska författarna. År 1908, när Nils ännu inte fyllt tio år, flyttade familjen till den lilla staden Filipstad (cirka 4000 invånare), där fadern var chefredaktör för en lokaltidning. Följande år hittades han drunknad. (Troligen tog han själv livet av sig.)

Nils och hans två systrar var alltså faderlösa. Modern Elin Nathalia skulle ensam försörja tre barn, av vilka det äldsta - Lisa - var tretton år. Naturligtvis är det frestande att fråga sig, hur Ferlins diktning skulle ha sett ut, om han fått växa upp i en sammanhållen familj. Nu kan vi bara konstatera att tanken på döden aldrig lämnade honom; dikt efter dikt på debutbokens första sidor handlar just om död.

Åren 1908-1914 gick Nils i den sexåriga realskolan och studerade i stort sett endast de ämnen som intresserade honom. Tillsammans med en kamrat frossade han på lediga stunder i den klassiska svenska lyriken och lärde sig massor utantill, framför allt av Fröding. Men de två pojkarna hade mångsidiga intressen. Båda var elitgymnaster, och när skolans ordinarie gymnastikuppvisning vid vårterminens slut var avklarad, fick de göra extranummer som lär ha varit av nästan professionell klass.

Efter att ha nosat på en mängd arbeten gick Nils på teaterskola i Stockholm. Som medlem i turnerande teatersällskap under 1920-talet vann han inga stora framgångar, varken konstnärligt eller ekonomiskt, men med sin skolade stämma blev han den bäste uppläsaren av sina egna dikter.

Till poesin kom han via scenen. 1900-talets första årtionden var revyernas och cabaréernas blomstringstid. Före radio och teve var de den stora folkliga underhållningen. Redan i tjugoårsåldern var Nils färdig att debutera med två vistexter, och det skulle bli flera; under åren 1918 -1930 gav han ut tio små häften med revyvisor, alla med lokalbetonat innehåll från Filipstad. Han redigerade och skrev också sex skämttidningar, vilka liksom vishäftena var fulla med annonser från Filipstads köpmän. Denna generositet berodde troligen på deras rädsla för att bli hudflängda i Ferlins revyer!

Redan från början var för honom poesi och melodi samma sak. Visorna gav honom den formella träningen, de gav honom de rytmer han sedan skulle bygga sina mogna dikter på. Rent hantverksmässiga skriverier åtog han sig utan knöt, t.ex. att rimma gratulationsverser på vykort, framställda i Tyskland:

Jag har sänt ett paket med vackra ord
till Nürnbergs stora stad.
Det är kloka ord, det är gyllene ord,
och de kostar en mark per rad.

Ferlin tillhörde inga unglitterära gäng som diskuterade modernistiska formproblem, han skrev inte i tidskrifter. Han kom som från ingenstans och bara debuterade. En svåger, aktuarien Silén, råkade vara bekant med poeten Karl Asplund, som talade med Sten Selander, som var litterär rådgivare på det härskande bokförlaget Bonniers...

Tillhörde inte Ferlin några litterära falanger, så var han heller inte knuten till något politiskt parti. Han hånade ofta de framgångsrika, de socialt välanpassade, men han var inte socialist. (Vid något tillfälle kallade han sig anarkist.) Han ömmade för de misslyckade, för de kriminella (kanske beroende på hans suspekta umgänge under Filipstadsåren), men de tillhörde ju ingen sammanslutning. En och annan kritiker ville ha honom synligare på barrikaderna.

Sin självständighet, sin frihet att kritisera åt alla håll, den ville han behålla. Och studierna i skolan, med deras betoning på språklära och litterära klassiker, gjorde att han inte heller kände sig befryndad med de självlärda arbetarförrättarna. Han var mycket udda på den svenska parnassen.

Ferlin, liksom före honom Fröding, klädde gärna ut sig, spelade gärna roller. De var alla likartade: han var luffaren, nasaren, clownen, cirkusartisten, “lekaren” (som redan på medeltiden var ett fritt byte för alla). Nöjesfältet och marknaden blev hans naturliga symboler för tillvaron.

Något av hans estetiska program kan man hitta hos andra samtida. Samma förankring i modem vardag finns t.ex. hos poeten Hjalmar Gullberg: Jag har från en tidningsspalt / hämtat sceneri och allt. Kanske var det ett tidens allmängods, anonymt hämtat söderifrån, från Erich Kästner och Bert Brecht? Hur som helst, med sin “antipoetiska” stil måste Ferlin på 30-talet ha verkat modern och frän, om det vittnar hans kollega, akademiledamoten Lars Forssell.

Vi måste dock komma ihåg en sak: vi läser inte Ferlin som man gjorde för 70 år sedan. Vi har andra erfarenheter, andra associationer, är mindre lättchockerade.

Några legendomsusade år i Stockholms bohem- och tidningskvarter höll på att ta knäcken på Ferlin; han hade bl.a. problem med alkohol. Men så gifte han sig 1945 och flyttade ut på landet. Efter de tre samlingarna på 30-talet - hans bästa - blev han mindre produktiv, men nu var han folkkär; varje ny bok såldes i rekordupplagor. Pessimismen var densamma, det var bara uttrycken för hans ensamhet och tröstlöshet som var enklare och naknare än förr.

Filipstad i januari 2002
Knut Warmland