Carl Michael Bellmans skrifter. Standardupplaga.
IV. Bacchi Orden, N:o 15

---

Bacchi Fest

sjette gången firad
1771, den 4 October.

156

Personer.

Planberg, Ordens-canslern.
Jensen, Ceremonie-mästarn.
Ek, Riddare.
Gåse, Magister.
Collin, Stads-fiscal.
Ulla Wmblad, Bacchi Prästinna.

157

COLLIN
med en boutelje.

Än Jophur rår,
Än böljan slår,
Stolt Charon ror sin svarta paulun.
Tritonen står
Med fladdrande hår
Och darrar för Neptun.
Stormen nedbugnar mast och år,
Klunck, klunck, klunck — det lugnar väl gutår
Än Jophur rår,
Än böljan slår,
Det blixtrar — åskan går.

Hola! hvart flög min hatt, hvar göms den för min syn?
Hvart blåste min peruque? — där gnistrar han i skyn.
De svafvelgula moln utspruta tätt saltpetter,
Med dunder, blixt och regn strö puder, eld och gnetter.
Allons donc — ratipass — lätt dundra som det vill,
När jag min flaska har och super ingen till.
Lätt storma vind och våg! — hvad ljungeld, blixt och dunder!
Hur blir min hjässa våt! — hvar skall jag krypa under?

158

Där eken står i brand, — där står en stuga guhl,
Och där en itänd grind, men eij ett enda skjul.
Nu mörcknar det igen — hvad sorgligt fogla-qvitter!
Knapt ser jag min boutelje — knapt korcken hvar han sitter;
Utmattad, tung och trött jag här i gräset gått,
Djärft öpnat min boutelje — men sällan rådrum fått.
Ty hvart jag vänder mig, en björck, en furu sprakar,
Med hiskeliga dåhn i sina klyfftor brakar.
Skall jag slå i en sup, så händer det ibland,
Att Jophur med en blixt slår flaskan ur min hand
Och jag insvepes grymt i nattens svarta skyar.
Knall! Åskan slog ett slag, slog ner i våra byar;
Si strålen brinner än, fast ur sitt mörckblå hvalf
Han ner mot berget föll, så,Templets grundval skalf.
Men ach! hvad gruflig tyngd; när jag på bröstet håller,
Slår hjärtat tungt och kallt, dess köld blott Döden våller.
Jag tror att hjärnan brast — öhrhinnan brista vill;
Värst med mitt axelblad, det kännes intet till.
Mitt ögna-ljus försvan, här står jag blind och tyster.
Dock himlen vare tack! än kan jag se en syster.
Nå värcklig! — sannerlig! — så ser Jag — ungefär...
Hvem är det? — sannerlig — det Ulla Winblad är.
Courage! — blodet rörs, och molnen sig åtskillja,
Cyrenen gungar lätt, zephiren gräs och lillja
Med kalla pustar rör.

159

COLLIN
dansar och sjunger.

Kosteligt väder!
Mitt hjärta sig gläder,
Snart skiördeman träder
I ladorna in.
Härligt det rägnar;
På landtmannens vägnar
Hvar droppa mig fägnar —
— Ach vore det vin!  -  -  -   Fin.
Säden blommar,
Kring stängsel och bommar
Kring gärds-gårdar, grindar
Sig Flora inlindar,
Kring slott, altaner,
Kring mörckaste planer,
Narcisser, tulpaner
Ge leende mine.                    D.C.
Gudar, kom sincellera,
Utprässen ert skin!
Gudinnor, fyllen min flaska mera
Med nectar af er urin!
Bort Ungerskt och Madera,
Bort Mendiska vin,
Som gamla Grekerna estimera!
Häll bränvin uti Collin!
Vatten tillhör delphiner,
Men bränvin är för Colliner;
Klang, flaskan skiner,

160

Hurra Cousiner!
Klang! — vackra flickors skål!
Klunck, nu går numra fyra —
Den supen var bål;
Med rågat mål
I beständig yra
Jag trotzar bad järn och stål.
Skål för hvar liten myra
I jordens små hål,
Som med sitt blod mig beredt den syra,
Min tunga så gjärna tål!

ULLA WINBLAD.

                        Mig tycks på molnens flägt,
Som vore bullret alt och åske-viggen släckt;
I öster skyar syns: långt, långt, långt bort de synas,
I hvirflar mot hvaran bland täta eldar brynas;
Min sann har detta rägn vår landtman nog förfölgt,
Sig blandat med hans svett och all hans gröda skölgdt.
Dock vid en vacker dag som affton-solen låfvar,
Den milda Ceres nog sin skjördeman begåfvar,
Och ger hvar en af dem bland tusen som här gå
Till slut sin brödkorg full, med flaskan åfvanpå.
Emedlertid så friskt den ljufva västan susar,
Förvillar regnets sorl, som ned ur molnet rusar,
Ger svalcka i vårt bröst och renar blodets lopp.
Förbåldt, hvad jag är varm —jag snör mitt snörlif opp,
Drar handskarna utaf och mig i skuggan kastar;

161

Blott intet Sömnens Gud till mina ögon hastar,
Och obeväpnad jag inunder denna ek
Min frihet skänker bort — bedras med list och lek.
Men ach! hvad rika fällt som för mitt öga strimmar!
Den blancka Ijans ägg kring gröna rymden glimmar,
Herdinnor, lamm och får jag där i vällust ser
Kring strödda altaren, där Ceres man tillber;
Hvad stolta högder syns — hvad öpna rum och salar,
Hvad blomsterprydda hvalf af ekar, granar, ahlar,
Hvad fruckträn, häckar, skranck och tusen rundlars vidd,
Som under ögats ro gjör efftertanckan spridd!
Här säkert göms ett slott, en Gudaborg jag tycker —
Förtrållad i min flygt jag lik en ljungeld rycker,
Hvart fot och öga flyr, mig möter glantz och prål,
Naturens härlighet och Konstens föremål.
På pelarn som där står syns Venus i sin snäcka,
Och öfverst syns Neptun sin gyldne gaffel sträcka.
På pyramidens spetz, uråldrig, mörck och flat,
Med blommor lindad kring syns Bacchus på sitt fat;
Innom en ängla-kretz, som dygd och trohet skydda,
Ser jag Philemons säng och Bauci låga hydda;
Omättlig, stolt och vild, så bister, svart och guhl,
Syns Tantalus utsträckt emot sitt vattenhjul. . .
Hvar är jag Gudar, ach!!!

COLLIN.

                                      Aldeles. mina vänner,
Jag ser på hennes gång — och det som mer jag känner,

162

Fruu Wickmans röda stubb, åt Ulla alt för lång,
Beckmanskans hvita skor och svarta robderong.
Men ach! hur hennes hår det dryper utaf vatten,
Chignongen är förbränd och genomblöt solhatten!
Tyst — ändå sjunger hon — hvad hennes röst är fin!
Det måste vara hon — hon ropar meij.

ULLA WINBLAD.

                              Collin!!!

COLLIN.

Pro primo först en sup — och pro secundo tvenne.
Hon såg eij at jag söp — likgodt, nu ser jag henne;
Mitt hjärta är befäst mot vackra flickors list,
Men ach! vid denna grind . . .

ULLA WINBLAD.

                             Min engel! tack för sist.

COLLIN.

Ja! just vid denna grind och under denna eken
På ett bedrägligt vis hon narra meij i leken —
Stor sak — alt är förbi, och jag blef frisk och flink
Och rucklar nu som förr.

ULLA WINBLAD.

                              Tag mot en kärlig vinck!
Men huru ser han ut! som han vill folck förgjöra:
En upbränd röd peruque betäcker ena öhra,
En möglig skjorta ses, som hvar den rätt begyns
Förblir en hemlighet för slarfvor som där syns,
En svart och svullen hals med halsduk utaf läder,

163

En half och sliten rock och inga underkläder,
Brandgula böxor till med stort gehäng och spiut,
Rödbruna stöfvelskafft — Collin, så du ser ut!
Jag just förundrar mig, hur du ditt öde prisar
Och all din fattigdom på Bacchi högtid visar.
Hur' kan du sjunga gladt och putza nögdt ditt skägg?
Med bägarn tom i hand och intet spik i vägg?
Men hvarcken hör han mer — och intet ser den dåren!
Lätt si! —Klang, flaskan fram—utpina sista tåren,
Klämm, krama — prässa, svär, vänd flaskan opp och ner,
Fölg fritt ditt raseri — och glöm den jag tillber —

(Collin går.)

Det är en annan magt, som rår i dessa dalar,
Vårt hjärtas bästa vän — när man med honom talar
Bland Ceres altaren, hans eldar klarast syns,
Och han bör dyrckas först, för'n Bacchi fäst begyns.
Men ögat blir eij mätt af all den prackt jag skådar,
Mitt öhra hör eij nog hvad Kärlek mig bebådar,
Min mund en vällust flyr af kyssar, bär och vin,
Min hand eij räcker till — till kyssar för Collin.
Min fot på gräset sträckt tycks Floras hvila smaka,
Och häijdas i sitt språng åt Yxsmeds-gränd tillbaka;
Ju mer jag täncker på min qvinliga person,
Ju mera blir jag stolt och trotzar en pluton;
Förtjust uti min siäl jag tycker och jag finner,
Hur' i en ljusblå eld min fästmans namn det brinner,

164

Cupido ur ett moln sin båga visar täckt
Och sväfvar kring min vän vid västanvädrets fläckt.
Hvad gnistor, klot och knall, hvad röster och cymbaler!
Och kring om Paphos ö, hvad vikar och canaler!
Ur hafvets bottnar vräks bad gastar, troll och diur,
At frögda sina lif åt en så mild natur.
Hvad sielfsvåld, lek och dans på land, på strand och bölja!
Ach! Astrild, till din thron mitt öga vill dig följa,
Så klart syns stora N — N - o - r säger Nor,
Min Norström, blott ditt namn det gjör mig rädd jag tror:
Inbildnings-krafften späns, min svaga hjärna värcker,
Mitt hjärta och min blod en«öm förvandling märcker —
Jag står vid Astrilds thron. Collin — Collin — Collin!

Hon kastar sig neder.

JENSEN.

Friskt floribus — pladask!

Altid brottom och altid i språng!
Sicken dansmästare — unnan ur vägen!
Solen bäddar, och vägen är lång,
Klang!— ge mig bränvin — nu är j äg förlägen!
Blås Musicanter — ah! quelle esclavage,
Hurra, courage!    -  -  -  Trompeter.
Unnan, bagage!
Bagage, courage!

165

Flyg in i, helvete — korss täcke språng!
Men hvar fins den dufna satan?
Hör Collin!
Hvar är du, ditt svin?
Gudar, peka ut den gatan,
Där Collin
Nu dricker sitt vin!
Korss' hur jag svettas, det bullrar i buken,
Mjälten den hugger meij — aij aij — gu-tår!
Pudret det dammar af Ordens-peruquen,
Flottet det rinner kring armar och lår.
Trompeter. -  -  -  Se lilla Ulla!
Trompeter. -  -  -  Heij Capriol!
Trompeter. -  -  -  Korparna fulla  —
Trompeter. -  -  -  Prisa vår sol!

Ett kostligt instrument, tornvägtarns violin —
Men Movitz mässings-bas är ändå utan like,
Eij fins så stolt viol i hela Tyska Rike —
Plang! — när han klämtar till och stämmer sin viol,
Så liknar hvarje ton ett skott af en pistol.
För ro skuld — slå en drill utur den Tyska claven!
Vassera tåcken ton! den väcker lik ur grafven —
Berg, stockar, folck och fä, från alla verldsens hörn,
Du narra kan till dans och ur sitt ide björn.
Spel opp! — håll stadig tact, fölg dina egna nycker,
Spring — spela hvad du vill, och slamra som du tycker —

166

Jag dansar främst — fölg med, håll flaskan i godt skick!
Hör gåssar! — hörde ni, hur' echo svara — drick!
Hvad kostligt echo! — pille — i fyrsprång med musiquen,
Hopp — öfver grindar, kärr, gärdsgårdar, bärg och diken!
Bryt sönder störar, ris — tälg qvistar, spön och löf,
Fös unnan getter, fåar, med hästar, lass och klöf!
Klang, klämta på violn, — stöt hårdt uti trompeten —
Tromp. -  -  Bjud folcket opp till den högtidligheten!
Där Bacchus på sin thron tillbjuder verlden vin,
Och Fröija i sin säng oplåter sin gardien.
Kamrater! tröttnen eij —flinckt, hurtigt lopp som renen,
Fölg effter meij, — heij heij — heij trippa tätt med benen!
Smälpiskor — capriol! Heij Moritz, qvickt humeur,
Besinna vårt patent — och hvad uträttas bör!
Orchestern skall få stryk — Apollos värckgesäller,
Ert pack! så skumpa på — puh — hör hur piskan smäller!
Hola!!! — hola, hola! — Se Ulla, min Cousine!
Bon — se Prästinnan sielf så struken, stärckt och fin!
Halt — lätt oss flåsa ut — mitt bröst behöfver svalkas.
Emedlertid vår nymph med sagta steg jag nalkas,
Men månd jag dristar mig ofreda dess person
Och kyssa hennes hand vid Kärleks-Gudens thron?

167

Hon i sin andackt tyst syns några tårar fälla:
Jag svettas vid dess prackt, och mina ådror svälla —
Ödmjukste tjenare!!! ... Neij nymphen sofver täckt;
Si! hur mot altaret hon sina händer sträckt.
Vällustigt hennes kropp sielf kyska Joseph tråssar —
Ödmjukste tjänare!!!... Neij intet hör hon gåssar.
Tyst Bredström — bort med lurn — göm Movitz, din viol
Och prisa i vårt qvalm vår milda middags-sol!
Prästinnan syns helt bar, med blommor bröstet prålar.
Det linnet som hon bär Auroras purpur målar,
Och mot de lampors sken, hvarmed vår rymd är fyld,
Syns framtill dess chemice bad' målad och förgyld;
De hvita benen sträcks i en vällustig ifver,
Då med en fucktig hand hon vred sin hjässa rifver.
Hur' hon i sömnen ler! — si Sömnens Gud så mild
Bland blommor, gräs och blad insveper hennes bild.
Hon sofver! — Skönhet, märck — er sömn en liten snara
Cupido står på lur.

ULLA WINBLAD.

                              Lätt mina kjortlar vara!

JENSEN.

Halt Movitz och vet hut — vet dämpa din natur!
Min Nymph — kom vakna opp och ögna på sitt ur!
Vår Bacchi fäst begyns — jag söker er at finna;
Betald at söka er, min Nymph och min Prästinna,

168

Så har jag som en älg kring bärg och backar flängt,
Med Ordens-piskan smält och skalat på befängt.
Orchestern sprang förut och jag med piskan effter,
Känn hjärtat klappar, slår! — och näsan är så täpter,
Men dit jag pekar — där, där bortnas vid berceaun
Emot Dianas bild jag stötte ena tån.
Nu är jag här, min Nymph!

Vakna min sköna,
Naturen är glad,
Ängarna gröna,
Med blommor och blad.
Asparna susa,
Hör foglarna locka er!!!
Skyarna bli liusa,
Och solen ler.

Göken på knoppen —
Min Nymph, om hon ser —
Sitter i toppen
Just mitt öfver er,
Vill er upväcka,
Till vällust, calas och sång;
Vakna opp, min täcka!
Vår väg är lång.

Lärckan sig mattar
Med flåsande bröst,

169

Skatan hon skrattar
Åt hemplingens röst.
Dufvan hon klagar
Och liknar er sielf ibland;
Om er så behagar,
Si här min hand!

Floden sig krusar
Och rinner så när,
Hör hur' han brusar,
Er åsyn begär!
Fisken updagar
Sin fägring och sina fjäll,
Tror at han behagar
Er smak, Mamselle.
Vakna! — betrackta!
Hur eckorn så visst
Hoppar helt sagta,
Från qvist uppå qvist.
Hör hur' han knäpper!
Längst opp där i gran han syns —
Jag min nymph eij släpper,
Vår fäst begyns.

ULLA WINBLAD.

                                                   Min hvila han mig nekar.
Hvi väckte du mig? — men — hvad står du där och pekar?

170

Får jag eij ledig bli frän all din list och svek
Och njuta sömnens ro i skuggan af min ek?
Var stilla, säger jag — skäms Jensen! — nå var stilla!
Nå hör han eij? — mon Dieu! jag stötte mig för illa,
Min hvita noppkins-kjol nyss struken, stärckt och ren,
Så den tilltygad blir! — Lätt bli mig — aij mitt ben —
Stöt intet kull min korg — min Jensen, var galanter!
Nå krossa eij mitt uhr — spar mina engrageanter!
Hvart satan kasta han min solhatt och mitt uhr?
Ach himmel! — Gudar, ach! — vet hut, din tjocka tjur!
Vräk dig i Yxsmeds-gränd till dina Maya-Lisor,
Förklara där din brunst bland stryk och kärleks-visor!
Ach hur han retar mig —jag blir bad' döf och blind.
Hvart flög mitt nattyg hän?

JENSEN.

                                              Där bortnas, där vid grind,
På gärds-gårds-störn du ser, där som min kapprock hänger.
Bry dig om ingen ting! det hielper eij du slänger —
Hvad säd' du? —- Bagatelle — det skall jag svara för —
Min ros — mitt silfver-lamm — Gudinna! ach jag dör!
Min hörsel borta är — mitt öga ser eij solen —
Förena dig med mig — och vickla unnan kjolen'

171

Ditt bröst emot mitt bröst — din mund emot min mund!
Cupido statt mig bi — uti min sidsta stund —
Nå skrynckla eij mitt skärp — och Ordens-protocollet!
Din trogna Jancke ber — Fäll neder parasollet,
Glöm intet jag är din!—och du är min—ja vist!
Ach Ulla! — släpp mig — släpp!!!. . . .

ULLA W1NBLAD.

                                                   Förbanna sådan list!

JENSEN.

Men eljest alfvarsamt — korss svetten af mig lackar!
Så skall jag säga dig — Cousine! du sammanpackar
Bad' krantzar, löf och fruckt — och det gesvindt, Cousine!
Ty rättnu blir det tid at fylla caraphin,
Och at all ting blir klart—bevar oss, så jag flämtar,
Och så du flämtar med — bevar oss, Trundman klämtar,
Mig tycks stor-klockan hörs, — tyst, flåsa eij så hårdt!
Men snör igen din kofft, det blåser kallt och svårt,
Du kan förkyla deij! — ta meij i hand, min smula,
Kom lätt oss sätta oss bland dessa blomster gula!
Du är så skön och fet — och jag så blek och varm;
Baisés moi, min ros — för tusend opp — allarm!
Opp tag din blomsterkorg! — var qvick och vig min docka!
Skenbarligt hörs i skyn Capitlets stora klocka.
Capitlet mig befallt at söka opp Collin,

172

Sen Öman Fodermask — och sedan dej, Cousine,
Och om jag råkar på i dessa helga lunder
En bachalaureus, ett philosophiskt under —
Lätt se mitt protocoll! — hans namn etcettera:
G säger G - å - s - e säger Gåse — Ja! —
Så är mig anbefallt den gråhårsmannen följa,
Den kapprock som jag bär uppå hans axlar hölja,
Och har den Bacchi man, som nog Capitlet tror,
Borttappat sin peruque, såldt böxor, hatt och skor,
Så vill Capitlet det, at du skall hjelten låna
Ditt förklä för hans blygd — min Nymph! stå eij förvåna —
Din solhatt med sin krantz — om du vill vara söt —
Så löfva du med den vårt magra Pindi nöt:
Då är han ståtlig klädd.

ULLA WINBLAD.

                                     Elände och bekymmer!
Mitt förklä hål vid hål hans skröplighet ey skymmer;
De skona som du ser, bad' plös och klack förbränd,
Dem rår en flicka om som bor i Bollhus-gränd.
En heller passar sig se en magister knoga
Och gå med qvinfolcks-skor.

JENSEN.

                                            Det kommer ey så noga.

ULLA WINBLAD.

Men jag blir utan skor!

173

JENSEN.

                                       Lögn — hela verlden vet,
Hur' mången riker vän gjör dig en höflighet:
Du växlar natt och dag — banqueurer till dig fria,
Det går så jämt Cousine, en sexa mot en nija!
Had jag så stolt profit, och himlens villja vor,
At jag blef skapt som du —jag skull ha sammets-skor,
Af perlemo min kamm, min tång af silfver guten,
Grön silkes-poudre-qvast med guld-cantiller knuten,
Jag skull ha bad' carosse, maitresse och citz-paulun,
Öhl-bägare af gull och nattrock af cattun.
Nog får du skor — gu-tår!

ULLA WINBLAD.

                                            Ja! från Vulcani hamrar;
Eij Avalls värckstad rörs, helt mörckt uti dess kamrar,
Och hvad det angår sen om mig och min profit,
Vet ni, det är en sak som intet just hör hit —
Min ädla Munsieur Snus — Håll Jensen, Trundman ringer,
Hällt, jag ser Gåsen! Si i gräset hvar han springer,
Så naken som en nåhl bad bak och frammanför!
Si all hans ägendom! — ett trästop och en stör.
Hållt, Herr Magister! — hålt! — töm stopet, kasta stören,
Spring hit och fölg med oss! — De lustiga humeuren,
I dag sin glada fäst i Bacchi länder rönt,
Till krantz åt dig och dem jag går at samla grönt.

174

Kom hit, du Bacchi man! — där jag i skuggan svalkas.
Göm flaskan! Jensen, göm! — Si där hvar han nu nalkas,
Si nu jag såg en skymt utaf en naken arm!
Halt! nu såg jag hans skärp — korss hvad han gjör allarm!
Han sjunger och han ler, han raglar och han dricker
Si mellan löfven där sitt hufvud han framsticker!
Det klämtar, skynda deij — min vackra Jensen, hör,
Hör hur' han sjunger gäldt och sina drillar gjör!
Gack Jensen, fritt förut — Capitlet at berätta,
Hur' jag med lust och nit skall alt i ordning sätta.

Jensen går med musicanterne.

MAGISTER GÅSE.

Hurra lustigt gåssar,
Ståtligt humeur!
Jag trotzar Er gåssar,
At den som sig rör
Och lossar
Beröfva min flaska och stör,
Den slår jag ett slag så han dör.
Si på Jensen gåssar!
Ah, serviteur!!!
I kiärr och i måssar
Han hoppar framför,

175

Han blossar
Och röker sin pipa — Seigneur!
Hvad buller och konster han gjör!
Heij Ovidius, Virgilius, Homerus — gu-tår! —
Euclides, Tycidides — klunck, hur jag mår! —
Aristarkus, Plutarkus — jag dricker och spår,
At jag blir så fuld som i går.
Oxar och herdinnor,
Herdar och koor,
Gudinnor,
Prästinnor,
Här dansar er bror!
Prestinnor
Hos Bacchus, upp, sjungen i chor!
Vår högtid blir härlig och stor.
Pindi tiänarinnor,
Nakna med flor:
På er, mina qvinnor,
Mitt öga det glor,
Grefvinnor,
Prinzessor — si Jensen, Signor!
Gu-tår! ni ä fulla jag tror.
Nomnativus: hic hec hoc — ge flaskan åt meij! —
Vocativus: o caret — fan fari deij —
Så du ramlar och skramlar — och hurra och heij!
Och har du mer bränvin, så säij!

176

JENSEN.

Alt sprang han meij förbi, och Hans Förträfflighet
Höll flaskan jämt för mund, rödbrusig, stinn och fet.
Jag skriker — han eij hör! — Stå Gåse\ — neij
han skalar, Villrådig, yr och stolt om Fröijas vällust talar,
Så at det sannas lär, hvad grymt Oraclet spått:
Förbudit bränvin blir och landets öde godt,
Men Jensen lagd på bår — likmycke —jag mig fägnar,
Jag har eij däri del, en skälm mig det tillägnar.
Likgodt — Oraclets skål! — men himmel, hvad jag ser!
En Venus, en vestal — mitt hierta bara ber.
Hvad maijestätlig syn — si kjorteln högt opdragen!
Och se dess hvita barm, med mjölck och olja tvagen,
Si där spatzerar hon — och utan at bli plump,
Så tillstår jag ouvert, jag vördar hennes gump.
Si hur hon slänger kjoln och tittar på en sida,
Än plockar hon sin plume, än vill hon handsken vrida;
Hvad obeskriflig eld ur hennes ögon går,
Som liknar Jophurs blixt, när han i molnet står!
Courage! sådan nymph, till ömhet hon förbyter
Bad' gastar, häxor, troll, centaurer, troglodyter.
Mig tycks den lilla mund af löije mild och rik
Är just Lalages mund, Horatii flicka, lik,
Som gjör, at när du ler, sig löijet sammanbinder
Med blygsamhetens bild på dina röda kinder,

177

Och gjör, at jag — gu-tår! — eij kan, min Iris, mer
Än öpna min boutelje, när jag din skönhet ser.
Korss! — hvad jag är perplext! hvad larm af gubbar, qvinnor,
Hvad präster, fogdar, barn—hvad herdar och herdinnor!
Hvad gäsning i min blod — i ögat käns så godt;
Den blandning af behag, af koijor, tält och slott,
De många färgors prål mitt öga ömt förvillar,
Och systrarnas besök mig Fröijas fäst inbillar.
Där syns de på långt håll — med blomster dansa de
Vid västanvädrets flägt och kring dess altare.
Men jag vill gömma mig bland dessa herdeflockar,
Beskåda hur' min nvmph hon bär och blommor plåckar.

ULLA WINBLAD.

Pytt! jag är intet blind, nog såg jag hvart du sprang,
Och än hör jag din sång mot ekos svar och klang.
Nu hoppar han till meij — neij åter in i skogen,
Stor sak —jag tar min korg — en apricos står mogen,
En törnros — lätt mig se! af de tulpanerna
En skön magister-krantz — jo på min ähra. Ja!
Jag dem väl plockat har, där Bacchi Tempel hvilar,
Dock vill jag fläta dem kring Kärleks-Gudens pihlar
Och sucka för min vän!

Si, si! — hvad tulpaner,
Hvad narcissor, hvad väpling och gräs,
Skönsta blomster-planer,
Skogar, dälder, små floder och näs!

178

Hur' blanck är skyn!
Hur' många tusend läten
Kring fäldt och foglasäten
Lufft och vattubryn :||:
Ge lika ljuflig syn.

GÅSE.

                                       Amno, amavi — klunck!
Jag stampar som en hingst och brinner som en munck.
Hvad starka stämmor hörs af en förträfflig skara,
Som under glada sorl sin andackt ömt förklara.
Ach! hvad för menlös syn, mitt hjärta rörs igen —
Jag ser en snöhvit hand —

ULLA WINBLAD.

Jo jo! bara leta!
Denna vallmo är prägtig och skön.
Kunde jag rätt veta
Binda krantzar förtjensten till lön!
Där en jasmin,
En lillja, en narcissa,
Den blomsterlöken — gissa!
Pryda skall Collin, :||:
Hans krantz och caraphin.

                                              Den krantzen ger jag sen
Vår stolta Bacchi man, jag mins eij hvad han heter,
Eij stadens namn och slott, tullportar och staqueter,
Änskönt jag talte nyss med honom här i lund

179

Och hade min Collin pä tungan nyss på. stund —
Collin så heter han — bedröfligt med mitt minne!
Min kärlek våller alt, den mattar blod och sinne.
Jag undrar hvart han sprang? I skogen sprang han in?
Den krantzen skall han få, och Norström kan ta min.
Jag undrar, säger jag — Collin hvar han må vara?
Hans vägar och hans list kan ingen uppenbara,
Tör hända i en sång: ¹⁾

Glöm, glöm svek och lister!
Aldrig mer jag ett hierta begär —
Likgodt — min magister
Skall bland krantzar få välja den här.
Här vandrar jag,
Går af och an — funderar,
Riddare munderar
Med ett mildt behag, :||:
Med blommor tusen slag.

Hvar stälde jag min korg? Förvillad och förstörd i denna Floras borg
Jag glömmer bort mig sielf — jag våndas och jag pustar,
Bland löfften och begär, i öfverflöd och lustar,
Ja mins eij — jo! kom vads! — den krantzen vist tillhör
En Kungens fodermask. Bror Öhman på Kungsöhr.
Ja! den är Öhmans krantz.

180

Kärlek, till din lydnad,
Har jag suckat på denna din rymd,
Blottat all den prydnad,
Som af dukar och linnen blir skymd.
Sielf Fröija än
Hvar dag min myrten plåckar,
Utzirar mina lackar,
Men den krantzen, den :||:
Får Öhman, Bacchi vän.

GÅSE.

                                            Jag svär vid Junos bild!

ULLA WINBLAD.

Korss! hur' han skrämde mig! Jag blir bad yr och vild.

GÅSE.

Hurra! Du Fröijas barn,
Hjärtat värcker,
När jag märcker,
Hur' du uti ditt garn
Fått ett utaf Apollos barn.
Starker i armarna,
Lika frodig,
Lika modig
Lika courage! — ja!
Men ach! mitt hjerta mår eij bra.
Ach! min Prästinna,
Besinna!

181

Jag såg
Hur' hon i gräset helt naken där låg.
Solen bran klar i skyn,
Och Neptun stog i vattu-bryn.
Men ännu mera
Charmera
Din röst.
Rosor och lilljor beprydde ditt bröst.
Solen bran klar i skyn,
Och Neptun stog i vattubryn.
Borta vid bärget, där bortnas, där bakom,
Tändes mitt hierta, du skymta tyst och du kom,
Och dina ögon du fästa så stint på meij.
Ach kära Ulla — nog såg jag dem, dem och deij.
Hå hå hå — nå nå nå!
Jag suckar tyster,
Troo, kära Syster!
Borta vid bärget där bortnas, där bakom,
Du till mitt hjärta först kom.

EK.

Klunck Trundman! svälg din sup! Lätt alt bekymmer vika,
Gesvindt på Templets port Capitlets tafla spika!
Tag hammarn i din hand, släpp nycklarna och kom!
Kom lätt oss hielpas åt at vända taflan om,
Tryck vänstra axeln ned, vrid hufvudet helt sagta,
Håll andedrägten sval och denna målning väckta!

182

Den skrifft där präglad står, bland skyar, moln och storm,
Är ett Apollos värck, min tekning, smak och form.
Med skugga, ijus och dag man denna tafla grundat;
Charmerad i hvart strek jag vid min pensel blundat,
Updragit Bacchi bild i dessa färgors flor:
Berliner-blå dess krantz för roskull, kära Bror,
Kring tunnan, väl förgyld, syns rosenröda laggar,
Tunn-tappen rosenröd med blommor, löf och taggar.
Hvad tycks dig om idéen? — på sprundet med ett strek
Jag satt en silfver-tupp.

ÖHMAN.

                                      Det var charmant. Bror Ek.

EK.

Står eij hvar bokstaf Bror, liksom den vore guten
Och ur Cyclopens ungn i eld och droppar fluten?
Betrackta stora O — dess glimmande oval ²⁾
Höll vist tre kannors rymd opsmält till en pocal.

ULLA WINBLAD.

God bacchanalisk styl!

ÖHMAN.

                                   Min tjenst!

PLANBERG.

                                                      Häll fullt i kruset!
Där Bacchus sielf är värd och Ulla fru i huset,
Där står jag klädd till dans — a vous, mon Frere!

183

EDE.

Gu-tår! jag är en narr.

TRUNDMAN.

                                  Jag också — drick, mon chere.
Skiut, lyffta, sväng, håll i, res taflan uppå ända,
Böij ryggen, kryp och klif, håll alla senor spända,
Vrid armen litet mer, och öfver hufvu krök!
Blif lika starck som jag, så lyckas vårt försök.
Nu slog jag i ett slag, just spiken in i muren.

EK.

Bums slog han nubben in, just i gullcrumeluren —
Lik mycke, bulta, slå, blif lustig, rask och qvick,
Och fira denna dag i bacchanaliskt skick!
Siung, bulta, slamra, slå! Kamrat, klif ner af stegen,
Tag du med mig i ring! Min Bror, du är min egen:
Oss förestår en fäst i Bacchi högtids-sal,
Där Fröijas röster hörs bland Bacchi hjältars tal,
Där den som kräslighet ur vinets gårdar köper,
Får nymphen ta i famn, som kring hans altar löper.
Courage! du är glad och jag förnögd, kom, kom!
Kom lätt oss brottas Bror, och lustigt dansa om!

COLLIN.

Si så där sitter den taflan så rar;
Prisom nu båda Bacchi tjänster,
Bulta in spiken, släng hof-tången, kar!
Jämka taflan litet till vänster —
Mera till höger, det tänckte väl jag.

184

Bulta med hammaren — smäll några slag! —
Knick haketi knaketi knicketi knak —
Vagta de glittrande fenster!
Tunnan mot solen den glimmar så klar,
Vädrena blåsa, skylten naglar,
Bulta in spiken — släng hoftången, kar!
Slå'n i väggen alt hvad du mägtar!
Stick-sågen opp och ge flaskan åt meij!
Knacka med hammaren! Svarar du neij?
Knick hacketi knacketi knicketi knack —
Det var ett kosteligt nectar!

Skål Pelle Målare! — hvad står du där och kritar?
Jag tror du Lasse Tysk med järn och kedjor ritar;
Är det en Gudabild? ser ut som en kalkon,
Mer lik en babian än någon Gud!

EK.

                                                   Pardon!

TRUNDMAN.

Collin har rätt. Bror Ek — när han sitt snille brukar,
Så är han redig nog.

ULLA WINBLAD.

                                Klang! Movitz, hör han pukar,
Och vimpeln hissas opp.

EK.

                                       Mitt handtvärck jag förstår,
Jag måla kan allting, bad' oxar, hästar, fåår,

185

I allt hvad nämnas vill så har min pensel styrcka.
Exempli gratia — märck! — ett lusthus el en kyrcka,
En trägård, en batalje, ett landskap, en festine,
Ett herde-spel, en trohn, ett bord, en säng, en äng,
En qvarn, et hjul, en gås, ett pig-svin el en stare,
Ett torn, ett skepp, en björn, en präst, en hund, en hare,
Alt hvad man nånsin vill, bad' skyar, solar, bärg,
Sä kan jag måla af med guld och oljefärg . . .
Det må hon tro, min Nymph! — Gutår på dessa tankar,
At jag min konst förstår!

COLLIN.

                                         Hit fluidum ett anckar!
Nå målar-konstens skål!

EK.

                                         Skål alla färgers prål!
Skål fernbock, touche, carmin, blått, gult och rödt — skål, skål!
Hurra, Collin har rätt, ännu ett stop jag slukar.

TRUNDMAN.

Neij, vimpeln hissad är, och Movitz hör han pukar!

186

PROCESSION.

Kyparn Ede med Herholds-spiran.
Commendeurerne Wolfdauer och Apelstubbe.
Commendeurerne Wannenmaker och Österman
Jensen.
Canclérn Planberg.
Stadsfiscaln Collin och fodermasken Öhman.
Ulla Winblad ledd af magister Gåse.

TRUNDMAN
på knä.

                                            Med detta gyldne krus
Jag hälsar er i dag — träd in i detta hus!
Stärck mig, du Vinets Gud! — lätt mina läppar svalkas!
Mitt öga ser ditt folck — min fot din tröskel nalkas,
Med böijda knän för dig jag Templets nycklar tar
Och öpnar till ditt lof en boning säll och klar.

CHOR.

Trompeter. -  -  -  Pukor, trompeter —
Flora, bred dina gröna tapeter!
Fröija, bjud all din skara
Sig para
Med sång och dans!
Trompeter. -  -  -  Bacchus till ähr
Älskar nu Jophur jorden förära
Klaraste sken och strålar,
Sielf målar
Sin dyra glantz,

187

Movitz står röder,
Qvickögd och lustig,
Heij mina Bröder,
Saften är mustig,
Trompeter. -  -  -  Som ur de gyldne krusena räcks;
Trnndman han klämtar, klockan slår sex.
Klang! — Procession nu rustar till vägs.
Hurra kammrater,
Visen våra dater!
Glaset tomt mot väggen bräcks.

Trompeter. -  -  -  Movitz han bullrar,
Svarfvar en hvirfvel; öhlkannan kullrar,
Tornet det darrar,
Knarrar,
Och vimpeln den blåser skönt.
Trompeter. -  -  -   Västan nu spelar,
Solen de svarta skyarna delar,
Regnbågen glimmar,
Strimmar
Blått, gullgult och rödt och grönt.
Planberg han dansar,
Juckar och skrattar,
Delar ut krantzar,
Öhlstopet fattar . . .
Trompeter. -  -  -  Alla hans hieltar hoppa i kring.
Lustigt på klacken knarcka och spring,
Hälarna ut och händren i ring!

188

Hurra med pocalen,
Vivat Riddarbalen!
Jensen säger ingen ting.

PLANBERG.

Trompetare, ge ljud! lätt Brödren Jensen tala!

JENSEN.

Välkomna Bacchi män! —jag står just i en dvala,
Ty jag har supit båldt och ärnar supa mer.

ULLA WINBLAD.

Aij Jensen föll ikull!

COLLIN.

Där ligger han och ler —

JENSEN.

Tyst! — hör på oration! jag påstår i min yra
För hvarje rim ett glas, för hvarje tancke fyra,
Ty alt som man slår i — i samma proportion
Mitt snille lysa skall uti min oration.
Blir glaset åter tomt, det rår jag intet före!
Alt hvad jag pratar då, är intet värdt två öre.
Försök med fyra glas! Slå vad — ni skall få se,
Hur hjärnan prässa skall idée uppå idée.
Men kärlen tömda stå, och stopen mer ey kunna . . .

GÅSE.

Sic transit gloria — Diabolus in tunna!

189

JENSEN.

O Canclér, dubba nu den hielten som du vill!
Jag mins eij någons namn men ändå: lycka till!
Var värdig, grand Seigneur! — du där med svarta kråse,
Med skuren rund peruque . . .

ÖHMAN.

Gutår, Magister Gåse!

PLANBERG.

Hvad larm och confusion! Capitlet slutas bör.

ULLA WINBLAD.

Tänck! Kihlberg Adlerstop blef intet Commendeur.

1 - Variant: i en säng
2 - Orgia