Unser Probst
Våran prost

 

Unser Probst,
pausbackig wie Obst
und gelehrt wie der Teufel persönlich,
ist aus Bauerngeblüt,
von frohem Gemüt
und einfach und gut für gewöhnlich.
Er lebt wie wir,
trinkt Schnaps im Kaffee und liebt sein Bier
wie wir,
und nie den Becher verdammte,
liebt den Schmaus
wie wir,
ruht sich aus
wie wir
-  doch Sonntag ist er im Amte.

Sobald er steht da vorne im Chor,
so kommen wir andern uns winzig vor;
der Probst gleichsam wächst im Ornate,
dann ist er Probst von Kopf bis Fuß,
ein Probst, der donnert und ruft zur Buß’,
der Pastor im Pastorate!
Ich seh ihn mein Lebtag vor mir so klar,
wie würdig er war
im Priesterrock und mit Kragen;
er mahlte uns klein
und erweichte den Stein,
wenn er tadelte sündig Betragen,
sprach mit Gewicht
vom Jüngsten Gericht,
von Zähren, Jammern und Klagen.

Und alle weinten wir Weh und Ach,
da im Fleische es stach,
und die Seelen waren beklommen.
Der Kirchenrat schlich hinaus ganz krumm,
als der Gottesdienst um,
reuig und stumm,
um gleich zur Sitzung zu kommen.
Doch drüben beim Probst,
da fanden sie Trost
als sie nahmen Platz auf den Bänken,
und der Probst sprach fröhlich: "Willkommen
bei kaltem Buffet und Getränken!"

 

 

Gustaf  Fröding, Schilf, Schilf, rausche. Ausgewählte Gedichte.
Übersetzt und herausgegeben von Klaus-Rüdiger Utschick
(c) 1999, Anacreon Verlag, München

Nach oben

 

VÅRAN PROST.

Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själva den onde,
men gemen likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att far hans var bonde.
Han lever som vi
och dricker sitt kaffe med halva i
som vi
och ratar icke buteljen,
älskar mat
som vi
och är lat
som vi
- men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,
vi andra känna oss ynkligt små,
men prosten likasom växer,
för då är han prost från topp till tå
och det en hejdundrande prost ändå
i stort pastorat med annexer.
Jag glömmer väl aldrig i all min dar,
hur vördig han var
här om sistens i kappan och kragen,
hur världens barn
han malde i kvarn
och läste för köttet lagen!
Och prosten grät
- tacka för det,
han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,
ty köttet sved
och själen var allt satt i klämma.
Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut
vid tjänstens slut
efter prosten ut,
ty rådet var kallat till stämma.

Men det förståss,
vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade: "välkomna
till smörgåsbordet och supen!"