Seine Eminenz der Bischof von Växjö
Hans Högvördighet biskopen i Växjö
Man ißt und trinkt beim Bischofsmahle,
der Bischof klopft mit dem Ring am Pokale
und schäumenden Wein füllt bis oben hin
und heimlich blinzelt zum Freunde Heurlin.
Die Pröbstinnen und die Pastorinnen schweigen,
und fromme, mürrische Stoßseufzer steigen
aus pröbstlichen Kehlen halbsatt hinan,
zum Teller blicken Adjunkt und Kaplan,
in Wolken der Andacht ist jeder und jede
in stiller Erwartung der heiligen Rede,
in welcher der Bischof den Glauben verziert
und ihn mit Bildern und Klängen garniert.
Doch Phöbus Apollo mit Wagen und Pferd
olympisch und licht über Thule fährt,
der strahlende Gott den Saal läßt erschimmern,
die wirren Locken des Bischofes glimmern
und schenken den Anschein von griechischem Stil
dem bischöflich vornehmen feinen Profil.
Der Bischof erhebt sich mit feurigem Schwunge,
die Augen lodern von trotzigem Schein,
und attisches Salz belebt seine Zunge
und gibt athenische Reden ihm ein.
Wie feurig die nackten Charitinnen springen
vom Munde des Bischofs und feurig sich schwingen
im Bischofssaal in Anakreons Takt,
wie edel und stolz schreibt Clio Geschichte
und zeigt uns die Wahrheit im klaresten Lichte,
wie schön kommt Eros in all seiner Macht!
Der Bischof redet von heldischem Leben,
von Freiheit und Anmut, die immerfort weben
ein schimmerndes Licht, der alles umfließt,
vom Gott in der Traube, im Sange und Tanze,
vom Blicke des Siegers im Lorbeerkranze,
von weiblicher Grazie, die ewiglich ist,
von Geist und Stoff, die in Gott sich vereinen,
der herrschet im All und atmet im Kleinen,
vom Leben als Glückes- und Siegesbahn
im Schutze des großen und mächtigen Pan.
Es ist, als ob selige Chöre singen
und Phöbus Apollo die Lyra läßt klingen,
das Plektron in göttlicher Hand,
es tönt in der Luft, es dröhnt in der Erde,
Zentauren stampfen in mächtiger Herde,
Mänaden tanzen auf Blumen und Sand.
Die Worte aus Klüften die Waldbauern locken
und machen Faune und Nymphen erschrocken
und schocken die wackere Priesterschaft.
Der Bischof verstummt, die Pröbste sich ducken,
Pastorinnen gucken und Pröbstinnen schlucken,
und jeder mit offenem Munde gafft.
Doch bald geht ein Tuscheln und Flüstern im Saal:
"Herr Bischof schaute zu tief in ’n Pokal,
wenn das geschieht, so ist es fatal!"
Von Haus zu Haus geht der große Skandal
im ganzen småländischen Jammertal.
Gustaf Fröding, Schilf, Schilf, rausche. Ausgewählte Gedichte.
Übersetzt und herausgegeben von Klaus-Rüdiger Utschick
(c) 1999, Anacreon Verlag, München
HANS HÖGVÖRDIGHET BISKOPEN I VÄXJÖ
Det lider mot slutet av biskopskalaset
och biskopen klingar med gaffeln mot glaset
och fyller det bräddfullt med skummande vin
och blinkar i smyg åt sin vän Heurlin.
Prostinnorna tystna, kaplanskorna tiga,
och halvmätta suckar av vördsamhet stiga
ur prostarnas djup, och bedrövat och tungt
mot tallriken blicka kaplan och adjunkt.
Av lyssnande andakt gå moln genom salen
i väntan på ett av de frejdade talen,
där biskopen plägar att utsmycka tron
med tankfulla bilder och klangfull ton.
Men Foibos Apollon i gnistrande char
olympisk och ljus över Thule far,
och strålar från gudomens härlighet stanna
bland lockarnas virvarr kring biskopens panna
och skänka ett stycke av grekisk stil
åt biskopens fina, förnäma profil.
Och biskopen reser sig, ögonen ljunga
av trotsets, men icke av trones sken,
och attiskt är saltet på biskopens tunga
och tankarna komma direkt från Atén.
Hur ystert de nakna kariterna springa
från biskopens läppar, hur ystert de svinga
kring salen i anakreontisk takt,
hur ädel och stolt går historiens Klio
som korledarinna förut bland de nio,
hur skön kommer Eros i all sin makt!
Om frihet är talet och adel, som kräver
heroiska bragder, och skönhet, som väver
sitt soliga skimmer kring allt som är,
om guden i druvan och sången och dansen
i segrarens blick under lagerkransen,
i gratien som kvinnan i lemmarna bär,
om enhetens gud i materien och anden,
som härskar i alltet och lever i granden,
om livet som lyckans och segrarnas ban
i skydd av den store och mäktige Pan.
Det är som lycksaliga korer hördes,
det är som den eviga plektern rördes
av Foibos Apollon med egen hand,
det klingar i luften, det dånar i marken,
centaurerna stampa där ute i parken,
menaderna dansa på gårdens sand.
Och skogarnas åbor ur klyftorna lockas
och fauner och nymfer i fönsterna skockas
att le åt vårt vördiga prästerskap.
Och biskopen tystnar, och prostarna titta
förbluffade upp, och prostinnorna sitta
och stirra och undra med öppna gap.
Men snart går en viskning i lön genom salen:
"Herr biskopen blickar för djupt i pokalen,
om detta får gå, så blir biskopen galen!"
Från hus och till hus går den stora skandalen
i hela den småländska jämmerdalen.