Ein armer Mönch aus Skara
En fattig munk från Skara
Mein Leben ist ruchlos, mein Tun ist verflucht,
ich bin ein Mönch, von Häschern gesucht,
als sündiger Bruder ich fahre,
gebannt vom Kapitel in Skara.
Ich bin nun ein alter gebeugter Mann,
zum Teufel geschickt durch den Kirchenbann
für Mord und für Trotz und für Ketzerei
und vom König erklärt für vogelfrei.
Nachdem Kanoniker Lars ich schlug,
da jagte man mich wie den Uhu im Flug,
sie trachteten mir nach dem Blute,
doch fingen nur die Kutte.
Ich war wohl ein törichter, störrischer Mann
und trank mir gewiß zu oft einen an
ganz heimlich aus äbtlicher Tonne
und sündigte schwer mit der Nonne.
Ich prügelte mich und krakeelte gern,
und schlug mich mit Säufern in jeder Tavern,
mit Weibern und Geigern ich trieb mich
und Lasse Canonicus hieb ich.
Und reuig in fremde Länder ich floh
und lebte von Fraß, abscheulich und roh,
den selbst die Schweine nicht fressen,
wie in der Vulgata zu lesen.
Doch war ich dennoch nicht Beelzebubs Knecht,
der Mensch ist gut, auch wenn er ist schlecht,
ich irrte im tosenden Sturm umher,
wie die Barke, die schlingert im Vänerschen Meer,
und endlich gestrandet, zerschlagen und leer,
zerschrammt und zerschmettert von Klippe und Schär -
doch läßt sich aus Strandgut und Teilen
die Barke noch flicken und heilen.
Da warfen sie mich in ein tiefes Verlies
und trieben und hieben mit Stock und Spieß
und bissen wie Tiere, die beißen
und hetzen die Beute und reißen.
Sie lehrten mich Todsünde, Tücke und Haß,
und Bitterkeit trank ich und Galle aß,
ich fühlte mich tot und hohl und kalt,
verloren in Satans Gewalt,
mein Heim war tief in Gehenna,
ich wurde Mörder und Brenner.
Doch der sausende Wald, die Kaskade, die tost,
des Morgenrots glimmende Glut in Ost,
der Regen, der rauscht hernieder,
die gaben die Liebe mir wieder.
Der raunende Bach und der Vögel Gesang
die Blumen der Au und der Elche Gang,
das Eichhorn im Baume im tummelnden Glück,
die gaben mir Lebenshoffnung zurück
und gaben mir neu meine Ehre
und lehrten mich neu eine Lehre.
Es ist ja nicht wahr, was ich lernte zuvor,
daß einer bleibt draußen vorm Himmelstor,
denn jede Seele Gott gewinnt -
die Menschen nicht Böcke, nicht Lämmer sind.
Der Gute ist dennoch nicht so gut,
wie selbst er glaubt wohl im Übermut,
der Böse ist dennoch so böse nicht,
wie selbst er glaubt, wenn Qual ihn sticht.
Denn sollst du nicht rühmen die Braven,
so sollst du auch andre nicht strafen.
Und er, der sitzet so mächtig in Rom,
bekommt wohl ohne mich den Lohn,
hat Mönche und hohe Priester,
Doctores genannt und Magister.
Der Herr, der da sitzt in der Burg so hehr,
er hat wohl zu tragen Sorgen, auch er,
und Sorgen treffen wohl König und Graf,
den Kaiser wohl selbst manche Sorge traf,
und alle auf Irrwegen wandern,
wie soll ich verdammen die andern?
Den Menschen auf Erden das Wandern frommt,
und niemand weiß, von wannen er kommt,
und niemand weiß, wo es geht hin,
und niemand weiß des Lebens Sinn.
Dereinstmal nach endlosen Streiten
wohl dämmern bessere Zeiten,
da niemand ist böse und niemand ist gut,
die Menschen, vereint in der Bosheit Flut,
einander reichen die Hände
und helfen an die Strände.
Ist meine Ehre auch vertan,
und sitz ich auch einsam im finstren Tann
und nimmermehr bessere Zeiten seh,
so will ich nicht klagen und hadern je.
Wenn freudig der Vogel schwingt himmelan,
am Morgen die Sonne zieht neu ihre Bahn,
im Frühling blühn Blüten an Bäumen -
wie soll ich nicht hoffen und träumen?
Vielleicht, wenn Jahrtausende flogen vorbei
wie Wolken hoch über Burg und Bastei,
wird kommen ein Reiter, mit Stiefel und Sporn,
und bindet sein Roß an die Birke da vorn
und sieht meine Kate, wo ich einst lag,
und sieht den kärglichen Brettverschlag
und findet mein ärmliches Testament,
mit Feder geschrieben auf Pergament.
Dann sagt er erstaunt: "Sieh da, sieh an!
Der wußte, was nun weiß jedermann,
was kostete langen, langen Streit
auf Erden so lange, lange Zeit
- ein Mönch aus Skara war er,
ein armer Pilgerfahrer."
____________
Kapitel in Skara: Das Domkapitel der Bischofsstadt Skara
(am Ostufer des Vänersees)
Vulgata: Lateinische Bibelübersetzung
Gustaf Fröding, Schilf, Schilf, rausche. Ausgewählte Gedichte.
Übersetzt und herausgegeben von Klaus-Rüdiger Utschick
(c) 1999, Anacreon Verlag, München
EN FATTIG MUNK FRÅN SKARA.
Mitt liv är i nedan och klent nu mitt verk,
jag fattige olärde bortrymde klerk,
en bortlupen broder bara,
fördömd av kapitlet i Skara.
Nu är jag en gammal och böjder man,
åt den onde given av kyrkans bann
för dråp och trilska och kätteri
och av kungen förklarad för fågelfri.
Alltsedan Lasse Kanik jag slog,
de hava mig jagat som ulven i skog.
Det enda de funno till rätta.
det var min munkehätta.
Jag var väl en dålig och genstörtig munk,
jag tog väl törhända för mången en klunk
i lönn ur herr Abbatis tunna
och syndade svårt med en nunna.
Jag hade armar och ben av järn,
med löskemän slogs jag i var tavern,
med konor och gigare drog jag
och Lassse Canonicus slog jag.
Och ånger och plåga kom ut därav,
jag levde i främmande land av drav,
det självaste svinen rata,
som det är sagt i Vulgata.
Dock var jag ej än i den ondes klor,
ty mycket gott i människan bor.
Jag var på en stormig och villsam stråt,
som när Väneren kastar en fiskares båt
och äntligen honom till stranden bär,
fast sargad och slagen av klippor och skär
och det som brister och felas
kan ännu lagas och helas.
Då satte de mig i en nattmörk bur,
sen drevo de mig, som när vilda djur
sig trängta att bytet slita
och riva och gnaga och bita.
De lärde mig dödssynd och dolskhet och hat,
och bitterhet blev mig till dryck och mat.
Jag kände mig död och dömd och såld,
en förtappad i satans våld,
mitt hem var byggt i Gehenna,
jag ville mörda och bränna.
Men suset i skogen och forsens röst
och morgonens sken, som går upp i öst,
och regn, som i hösten gråter,
de gåvo mig kärleken åter.
Och daggen och bäcken och fågelens sång
och ängarnes blommor och älgens gång
och ekorrens glädje i granens topp,
ge dåvo mig åter levnadens hopp
och gåvo mig åter min ära
och lärde mig mig en ny lära.
Det är icke sant, som jag lärde mig förr,
att någon är utanför himlens dörr,
ty varje själ därinom går,
och ingen är get och ingen är får.
Den gode han är väl ej så god,
som själv han tror i sitt övermod.
Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.
Och han, som sitter så mäktig i Rom,
han får väl utan mig sin dom
med munkar och höga präster,
som kalla sig doktor och mäster.
Och herren, som sitter så stolt i sin borg,
han får väl att bära, han ock, sin sorg,
och sorgen den träffar väl hertig och kung,
på kejsaren själv faller sorgen tung,
och alla på villbäar vandra,
vi skulle jag banna och klandra?
Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och ingen vet, vad livet är.
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.
Om världen ock min ära tog
och ensam jag sitter i mörkan skog
och aldrig skall bättre tider nå,
så vill jag ej sörja och klaga ändå,
ty fågelen flyger så glad emot sky
och solen går upp var morgon ny
och björken om vårarne knoppas,
vi skulle då jag ej hoppas?
Törhända, när tusende år ha gått
som skyar hän över kojor och slott,
det drager i skogen en ryttare fram
och binder sin häst vid björkens stam
och gläntar på dörren och tittar in
på torftigheten i hålan min.
Och då får han se mitt fattiga pränt,
med vildpenna skrivet på pergament.
Då säger han: "Se, han visste, han,
vad nu är känt av varje man,
men det kostat så långan långan strid
på jorden i långan långan tid
- och ändå var han bara
en fattig munk från Skara"