Ein Morgentraum
En morgondröm
1.
Ich träumte, ich weilte
in Ariens Land,
und Helios verteilte
mit milder Hand
sein Licht überall über grüne Erd,
gab ihr, die Vulkan einst zersprengt und verheert, *)
sein Leben, das Garben beschert.
Ich träumte von Apfelbäumen zuhauf
im Hag an dem glitzernden Wasserlauf,
von Kirschenhainen und Beerengesträuch
im Tälchen am Fluß und am Hang beim Teich,
vom Korn, das vom Winde gesät, sich neiget
im einsamen Tal, wo alles schweiget,
vom Hopfen, der klettert und klammert sich fest
im stillen Wald in Gestrüpp und Geäst.
Und Wiesen sich breiten
am Wasserfall,
und Hirten geleiten
das Vieh vom Stall
zur Alpe, wenn taufeucht kommt die Nacht,
wenn wartend am Schober stehn Frau und Magd,
die Butter in Bütten gemacht.
Die Männer sind stark, die Frauen zart,
die Kinder, behende, beim Spiel geschart,
die Menschen sind nackt, zu stolz fürs Joch,
für Hurenkleider zu hehr und hoch,
und schimmert hervor in den Mädchenscharen
ein buntes Tuch an Hüften und Haaren,
so macht es sie nur besonders fein
und hübsch und hold für den Liebsten allein.
In Schleifen und Schlingen
verläuft der Bach,
und Schwaden dringen
vom Schlot am Dach,
darunter werken und wirken mit Fleiß
und sitzen mit spielenden Kindern im Kreis
die Alten, schon silberweiß.
Und über der Klippe ragt mächtig hinaus
hoch über den Wolken des Königes Haus,
dort oben auf felsigen Höhen im Ring
zur Mittsommerzeit ist Volkes Thing,
der König richtet und schlichtet weise
und spricht mit der Sonne im Himmelskreise,
die Sonne spendet ihr Gotteswort
und sendet Antwort zum heiligen Ort.
2.
Dort streift im Walde ein junger Mann,
der mutig und frei geht himmelan,
sein Blut braust wild wie im Sturm die Gezeiten
bereit zum Streiten,
und alles versucht er und alles kann,
der sicherste Denker und Lenker,
beherrscht die Faust und die Lanze
und küßt, wenn Rast ist im Tanze,
die schönste und strahlendste Maid
vor Blicken der Freier voll Neid.
Ich sah ihn im Traum, er ging seine Bahn,
er schritt ohne Hast und Zögern voran
und fürchtete keine Gefahr,
ein Lächeln spielte um Lippe und Mund,
als täte es kund:
Ein Liebling der Götter,
ihr Freund und ihr Vetter er war.
Er streift durch den Wald und grünes Gezweig
auf rauhem, dornigem Steig,
er lächelt zum Käfer, der krabbelt und kriecht
und sanft in die Zehe ihn sticht,
er neckt den Kuckuck, er scherzt mit dem Reiher,
er folgt einer Fährte vergnügt,
er ruht auf dem Felsen und rastet am Weiher
und schaut zu den Fischen entzückt,
er kniet sich nieder an Uferstränden
und trinkt ihren Quell aus den Händen.
Ich sah ihn im Traum, seinen Blick so klar,
ergötzt am Bild, das im Wasser war,
es zeigte den Liebling der Götter,
so männlich und wunderbar.
3.
Feine Füße, zart und schön,
tasten vorwärts auf den Zehn,
mal sich eilen, mal verharren
bange, ob nicht Äste knarren,
ob nicht jemand hörte gehn
feine Füße, zart und schön.
Sieh, nun lächeln scheu und lauern
frohe Augen um den Stamm,
eines Mädchens Schultern kauern
sich gleichsam wie Lamm an Lamm,
und sie pirscht sich aufmerksam
vorwärts über Moos und Schwamm.
4.
Und geschwind wie der Wind
faßt das Mädchen den wackeren Jägersmann lind,
macht ihn blind, hält die Augen ihm zu.
Und sie lacht zum Gefangnen, haha! und hihi!
und sie denkt sich: Frei kommst du nie,
wenn du auch zappelst, zapple nur du!
"Selbstverliebter! Habe ich
dich!
Rate, wer durchs Dickicht sich
schlich!?"
Und sie stupst ihn und zerrt,
und sie knufft ihn und kneift ihn und Antwort begehrt,
und sie neckt ihn und schreckt ihn kokett,
und sie peinigt ihn zärtlich und preßt an die Brust,
doch die Plage ist Lust
wie ein Kosen im Liebesbett.
Tappend kämpft er, kommt nicht los,
tapst und rätselt: "Dornenros
ist dein Name, Stich und Störe,
Pein und Plage - laß mich, Göre!"
Und zuletzt, doch befreit,
sprang er auf und umfing sie im Liebesstreit,
und sie fügte sich matt,
und er koste sie, küßte sie nimmersatt,
und sie preßte sich dicht,
und sie schluchzte und barg ihre Tränen nicht,
und sie trank seinen Blick
und sein Innerstes sah in dem Augenblick.
Wie im Frühling die Knospe von Ariens Ros
schält ihre schützenden Blätter vom Blütenkelch los,
für die Bienen sich öffnend geschwind,
lag sie nackt unter Sonne und Wind,
weit gespreizt, und sie spürte im Schoße ein Beben,
sich des Liebsten Begier zu ergeben.
5.
Seel in Flammen, Blut im Tanz,
beide wurden eins und ganz
durch die Liebesglut gemacht,
immer, immer wieder,
seine junge Mannesmacht
drang in sie hernieder.
Und vom Munde des Küssenden Küsse sie sog
und den Schoß zu ihm hob und sich bog,
und sie trank seine Liebe, wie wallte ihr Blut
von der stürzenden Flut
seiner Leidenschaft,
von den Funken der Glut
seiner Kraft.
Und in einem Atemzug,
einem Puls und Herzensflug
Seel in Seele, Leib in Leib
klang und schwieg,
fiel und stieg -
eins war Mann und Weib.
Rhythmisch klang ihr Ton,
bis ein Strahl des Lebens schoß
und als heißer Schwall sich goß
Vaterkraft zu Muttersproß -
wie die Ströme eines Kraters,
Strom der Mutter, Strom des Vaters,
neu vereint im Sohn.
Wie zwei Keime, in der Schote liegend,
kurz bevor die Schote sie entläßt
und noch einen Augenblick hält fest,
liegen beide, dicht bei dicht sich schmiegend,
wie Geschwister liegen sie und er
und noch immer keuchen und noch glühen
nach der Liebe ersten raschen Mühen,
eng umschlungen, noch von Wonne schwer.
Doch im Lichte, das die ewig klare Flamme
spendet allen Erd- und Himmelsreichen,
war Glückseligkeit herabgetaut,
von dem Gott, der segnend niederschaut,
wie ein Strahl, der glimmt am Bergeskamme.
Denn die Götter schenkten ihresgleichen:
Menschensohn und seine Braut.* * *
*) Vulcanus (röm.) der Schmiedegott Vulkan hat nach
der römischen Mythologie seine Schmiede in den Kratern
der Vulkane.
Gustaf Fröding, Schilf, Schilf, rausche. Ausgewählte Gedichte.
Übersetzt und herausgegeben von Klaus-Rüdiger Utschick
(c) 1999, Anacreon Verlag, München
EN MORGONDRÖM.
I
Jag sov och jag drömde
om Ariens land,
där solguden tömde
med givmild hand
kring allt överallt i en lycklig ängd,
som sedan vulkaniskt vart bränd och sprängd,
sitt liv, sina håvors mängd.
Jag drömde om aplar i mäktiga hag
kring urskogens väldiga vattendrag,
om körsbärsdungar och vinbärssnår
kring floden, som enslig i dälden går,
om vete, som självsått ur jorden stiger
i ödemarksdalen, där allting tiger,
om humle, som klänger och slingrar sig fram
i skogens tystnad från stam till stam.
Och ängar sig breda
kring bäckars fall,
där herdarna leda
sin hjord i vall,
när kvällen sin dagg över landet strör,
vid lidren med byttor till mjölk och smör
stå väntande hustrur och mör.
Och mannen är stark och kvinnan vek
och ungdomen yster och vig i lek,
ett naket folk, för stolt för ok,
för rent för dräkternas skökodok.
Men skymtar det stundom bland flickornas flockar
ett mångfärgat kläde om höfter och lockar,
det är för att göra sig särskilt grann
och vacker och kär för en älskad man.
Vid viken, vid kröken,
som älven slår,
den stigande röken
ur tjällen går,
där syssla i ro med de yngsta små,
som lipa och le, där de tulta och gå,
de gamle, de silvergrå.
Men högt på en klippa i frihet och ljus
och högt över töcknen är konungens hus,
på vidden och branterna runtomkring
vid midsommartid hålles folkets ting,
och konungen dömer från domarestolen
och tänker för folket och talar med solen,
och solen sår ned sina gudomssvar
om allt som skall bliva och är och var.
II
Där strövar i skogen en fri ung man
och ingen är fri ung man som han,
hans blod är en störtsjö i vårstormstider,
hans trots önskar strider
och allt vill han fresta och allt han kan.
Den säkraste brottarn och måttarn
han prövar med näven och lansen
och kysser, när rast är i dansen,
de vackraste flickorna fritt
i vredgade friares mitt.
Jag såg i min dröm, hur hans gång var glad,
hur allt, när han strövade muntert åstad,
bar skick av en fri ung man,
hur hemlighetsfullt det om läpparne log,
som visste han nog
att gudarnas ättling
och älskling och like var han.
Han strövar med glättiga fjät framåt
på skogens vilda stråt,
han stannar och ler åt små kryp,
som måtta åt tån med ett nyp,
han gäckas med gökar, han retas med trastar,
han följer för ro skull ett spår,
på hällen han vilar, vid tjärnet han rastar
att se på en fisk som slår,
han faller på knä invid randen
och ligger och dricker ur handen.
Jag såg i min dröm, hur hans blick blev klar
av glädje åt bilden, som vattnet bar,
den visade gudarnas ättling,
hur manvuxet vacker han var.
III
Fina fötter, nätta små,
kliva långt och slugt på tå,
än de skynda, än de väja,
knätt och kny, för ljud och speja,
om ej någon hörde små
fina, nätta fötter gå.
Kny och knätt, nu le och lura
glada ögon bak en stam,
och en flickas axlar kura
sig ihop som rädda lamm
och försiktigt förtänksam
smyger hon sig fram.
IV
Och med ett som en vind
stryker flickans arm över jägarens kind
och har täckt honom ögonen till,
och hon ler åt sin fånge, haha och hihi,
han kan inte bli fri,
han må sträva så mycket han vill.
"Stackars Dum och Egenkär
där,
kan du gissa vem det här
är?"
Och hon kniper och drar
och hon rycker och slår för att frampressa svar
och att skrämma den älskade rädd,
och hon plågar och pinar hans rygg med sitt ben,
men den pinan är len
som ett smek på en kärleksbädd.
Blint han kämpar att bli lös,
trevar, gissar: "Nyp och Klös
är ditt namn och Udd och Sticka,
Riv och Ryck och - släpp mig, flicka!"
Och med ett med ett skratt
blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt
och han drog henne tätt
mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,
och hon klängde sig fast,
och hon snyftade till och i gråt hon brast,
och hon sökte hans blick,
och en glimt av hans innersta själ hon fick.
Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför sol, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vittskilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.
V
Själ i flamma, blod i dans,
han var hennes, hon var hans,
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.
Och med huvudet bakåt i kyssande böjt
och med skötet mot famnaren höjt
drack hon livets och kärlekens yppersta drick
i var störtvåg, hon fick
av hans livseldsaft,
i var gnista, som gick
av hans kraft.
Och som samma andedrag,
samma puls och hjärteslag
själ vid själ i samma kropp
sammanhöll,
steg och föll
rytmens ned och opp,
mot och in och från,
tills med ens en stråle sköt
ur hans liv och livsvarmt göt
faderkraft i moderfröt
och som två förenta floder
ström av fader, ström av moder
blevo ett i son.
VI
Och som hjärtblad i en blomsterskida,
heltförenta nyss, när skidan brast,
än vid sömnen hålla troget fast,
höft vid höft och sida invid sida,
syskonkärligt lågo hon och han
ännu flämtande och ännu röda
av sin kärleks första bråda möda
tätt med armen knuten om varann.
Men med ljuset, som i rymden flammar
av den evigtklara lyckans rike,
kom lycksalighet som sändebud,
milt välsignande från ljusets gud
likt en solglimt mellan skogens stammar
över gudens sons och dotters like,
mänskosonen och hans brud.