Der Ball. Ein Heldengedicht
Balen. En hjältedikt
1.
Es war einmal, ein Jüngling war ich noch,
da jede Müh mir schien ein schweres Joch,
und auf den Wogen der Bohème trieb ich,
Childe-Harold-Dichtung schrieb ich und zerrieb mich,
manchmal im Freundeskreis im Punsch ertrank ich,
manchmal in dumpfer Lethargie versank ich,
erträumte Gold und Lorbeer unermeßlich,
bis ich war gelb und mager, krank und häßlich.
Es war einmal, es war beim Oskarsball
im Winter in der Stadt im Festlokal,
ich stand im Fracke zwischen lauter Fracken,
er war geliehn, zu lang, zu hoch im Nacken,
mein Hemd war steif und bräunlich von der Plätte,
weiß kontrastierend meine Halsrosette,
ein Knopf war ab, der eine Absatz schief,
die Seele war erstickt in Muff und Mief.
Und ringsherum gedrängt des Städtchens Crème
in ihrer Pracht provinziell vornehm,
mit Tressengold bestückte Staatsgewalt
rings um des Landrats stattliche Gestalt,
die Vasaritter aus den Salzkontoren
rings um den werten Branntweinmatadoren.
In einem Eck stand Major Gyldenstorm
mit Hauptmann Adelfeldt in Uniform,
und hier und da ein Leutnant aus dem Stab
ging Schnurrbart zwirbelnd wandernd auf und ab.
Und hier und da ein Rudel Zivilisten,
die steif zum Gruße ihre Hüte hißten,
und Tante neben Tante an der Wand,
in Gredelin mit buntem Seidenband,
und tüllumrauscht und knisternd farbenfroh
die holden Edelfräulein comme il faut
mit Wedeln kühlend sich ihr junges Blut,
ganz edelfräuleinhaft und hochgemut.
Ich fand als welterfahrner Pessimist
das Ganze ziemlich häßlich, hohl und trist
und fühlte meinen schiefen Schuh aus Lack
und den geliehenen verdammten Frack
und dachte: "Dummer Ball - was soll ich dort?"
- doch hör, der Landrat schenkte uns sein Wort!
Man trank Champagner, und ein Frohgesang
aus schwedisch frohen Kehlen nun erklang.
2.
Es spukt in Flur und Treppenhaus,
in Saal und Halle ein und aus,
es rascheln in den Seiden
die guten alten Zeiten.
Frau Uggla segelt ein,
von alter Art im Stile,
im Air und im Profile,
und siebzig Jahre haben
wie Runen sich gegraben
in einen Runenstein.
Stolz trägt sie die Mantille doch
und stramm lenkt die Familie noch,
und trotzet Wind und Wetter
wie einst am Lech die Väter
in Gustaf Adolfs Reihn.
Nun rasseln die Braceletten schrill
und wippen die Rosetten still
bei Trillerspiel und Fahnen -
mit Putz und Prunk und Ahnen
Frau Uggla segelt ein.
3.
Wie eine Lustjacht, die im Morgenwinde
ums Flaggschiff einen leichten Bogen schlägt,
als ihre Fahne und als Angebinde
an Mast und Tuch und Ruder Myrten trägt,
mit Freudenwimpeln vor dem Hochzeits-Törn
kam Enkeltochter Fräulein Elsa Örn.
Ein Röslein schwamm auf ihrer holden Blässe,
das blonde Haar wie schwedisch goldner Lein,
die Haltung einer wirklichen Prinzesse,
so adelig und schlank und hoch und fein,
grazil ihr Gang, als wär sie vom Ballett,
und wie ein Bürger-Gör dazu kokett.
Und ihre hellen Augen schalkhaft sprühten,
die Lippen waren keß geschürzt und frisch
wie junge noch nicht aufgeblühte Blüten,
der Zug um ihre Nase kämpferisch,
doch nicht Großmutters Schmiss und scharfer Schliff -
sie war ne Lustjacht, kein Marineschiff.
Wie eine Jacht, die in der Morgenhelle
dem Meer auf froher Woge macht Besuch,
und der Schaluppe folgt in deren Welle
und setzt im Frühlingswinde Tuch um Tuch
und Freudenwimpel vor dem großen Törn,
kam Enkeltochter Fräulein Elsa Örn.
4.
Mit einem Mal schien nichts mehr schal und kalt
und alles schien in schönerer Gestalt,
klang die Musik mehr musikalisch rein,
und heller, klarer war des Gases Schein,
die Menschen waren mir nicht länger graus,
und auch der Landrat sah passabel aus,
und auch die Vasaritter gingen an,
der Branntweinbrenner war ein Ehrenmann,
und Major Gyldenstorm, sonst steif wie Holz,
der Branntweintrichter, Vaterlandes Stolz,
war Veteran der bittren Lebensposse,
die Edelfräulein waren Frauenzimmer
mit märchenhaftem zauberischem Schimmer,
und Fräulein Elsa Königin im Schlosse
- denn sie war es, die täglich ich gesehn
am Weg beim täglichen Spazierengehn,
und wo ich immer ging, sah ich nur sie,
versunken in des Traumes Phantasie,
und sie war es, von der ich Lieder schrieb
und die mir lieb in meinen Träumen blieb,
wo ihren mädchenklugen Trost ich fand
und ihre Munterkeit und sanfte Hand.
5.
Gerede schnatterte
klug und dumm,
der Walzer flatterte
rings herum
in weiten Ringen
von schwarzen Fracken
und Falterschwingen,
hoch gerafft,
und nackten Nacken
und Tüll und Taft.
Es war eine kühlende
Frühlingsflut
so wie die spülende
Woge tut,
und hingezogen
und fortgerissen
von Tanzes Wogen
- wie andre Görn -
ins Sofakissen
sank Elsa Örn.
Eine frohe prustende
Maid im Bad,
gerötete, pustende
Meernajad,
in Tüll und Spitze
und schaumumwoben,
von Walzers Hitze
in Wohlbehag
zum Strand gehoben
vom Wogenschlag.
6.
Und frei von der Schüchternheit zeigte ich mich,
eine Polka erbittend verneigte ich mich,
Fräulein Elsa bejahte mit Knicks,
und sie lächelte hold, und wie mühte sie sich
und wie zwang mit barmherziger Güte sie sich
zum Geschenk eines gnädigen Blicks!
Und mit Mut zwischen Polkende zwängte ich mich,
und stolz in den Tanzwirbeln schwenkte ich mich,
wie ein Kriegsschiff, das geht zur Attack,
und so taumelten wir und so stolperten wir,
wie verhaspelte Haspeln so holperten wir,
und es flog mein geliehener Frack.
Fräulein Elsa vermochte zu zwingen sich doch
und versuchte im Tanze zu schwingen sich noch,
wenn im Takte ich emsig sie schwang,
und so nett wie Titania gaukelte sie,
und schaukelnd in Tanzschwüngen strauchelte sie
und bleich nach Atemluft rang.
Ihre Unruh und Bangigkeit steckten mich an,
und zuallerletzt schaute erschreckt sie mich an,
außer sich, außer Takt, ohne Halt,
gegen Tische und Stuhlbeine strandeten wir,
schiffbrüchig im Sofaeck landeten wir
- Fräulein Elsa doch lachte nur kalt.
7.
Und ich verstand, daß alles war vorbei,
und dumpf war alles, stumpf und einerlei,
ich hatte all mein Glück getanzt in Stücke
und trank der Trauer wermutbittre Schlücke,
wohin ich sah, war alles Leben öd,
und ich war tölpelhaft und plump und blöd
und fühlte mich gefesselt nun aufs neue,
ich schneuzte mich, ich fühlte Schmerz und Reue,
ich blickte auf den Boden, schluckte hart
und spielte dumm mit meinem jungen Bart.
Und Fräulein Elsa Örn, die dieses sah
und nicht verstand, was da in mir geschah,
die Trauer, meiner Seele stumme Not,
biß auf die Lippe, wurde etwas rot
und war verwirrt und wurde ernst zum Schluß
und sah verlegen dann auf ihren feinen Fuß.
Da stürmte ein Verlangen auf mich ein:
Ich wollte tragisch wie Prinz Hamlet sein
und wie der wild Besessene zerstörn
und sagen: "Geht ins Kloster, Fräulein Örn!"
So ähnlich sagte ich - auf jeden Fall
war solche Rede neu auf einem Ball.
8.
Ich sprach: "Mein Fräulein, Lug sind alle Lüste,
Sie wissen wohl, die Jugend ist längst tot
und Liebe Öde und das Leben Wüste,
und kurz nur laben uns die Mutterbrüste;
die Illusion verfliegt - wie Wolken an der Küste,
wie Rauch vom Lagerfeuer rot.
Das Ziel der Reise ist nur, daß man fahre,
und hinter aller Schönheit ist es öd,
die öde endlos geckende Sahare,
wir irrn zu Grabe auf der Totenbahre
- das Fräulein sagte bange: "Gott bewahre!"
und faltete die Hände im Gebet.
Ich sah zu Boden düster und malade.
"Ihr dämpft die Sorgen nur, indem Ihr lacht,
Ihr habt des Frohsinns wunderbare Gnade,
in Henkers Schatten wie Scheherezade,
die Tag für Tag war auf dem Todespfade,
verlängert durch die Dichtkunst Nacht für Nacht.
Doch das Gesetz der Welt folgt keiner Sage,
den Sultan mildert keines Mädchens Hand,
und keine Dichtung hemmt sein Beil am Schlage,
das Schwache schlägt wie Starke alle Tage,
es ist Samúm; nicht Lachen hilft noch Klage
im Wüstensturm, im Wirbelmeer von Sand.
Ihr findet Euch umarmt bei Kerzenstrahlen
- ein Toter ists, den Ihr an Euch gedrückt!
Wir suchen den Genuß und finden Qualen,
wir wollen Kerne, doch wir essen Schalen,
erstreben Liebe, leben in Kabalen."
Und ängstlich hauchte sie: "Seid Ihr verrückt?"
Ich sprach: "Ja, wo Vernunft und Klugheit prassen
wie Lebergeier, da ist Wahnsinn recht,
wenn letzte Strahlen Lebenslust verblassen,
erlöst Verrücktheit den, den Gott verlassen."
- Da sprach das Fräulein: "Solcher Quatsch mag passen
verdrehten Knaben, klugen Mädchen schlecht."
9.
Und Fräulein Elsa ging im Siegeskranz
auf Siegesfahrt im schnellen Wellentanz,
die hübsche Jacht, wie anmutig sie schwamm,
wie edel sich erhob ihr feiner Stamm,
wie stolz sie segelte von Arm zu Arm,
umflattert wie von einem Möwenschwarm,
umtost von Gischt und weißem Brandungsschaum.
Ich hörte nichts, ich war versenkt im Traum,
ich wollte trauern, fühlen meinen Schmerz,
ich konnt es nicht, zu jung war wohl mein Herz,
und widerstrebend fand: Es ist fatal,
die Welt so trüb zu sehen, fahl und schal.
Ich sah ein Bild, auf dem ich selber war
mit Elsa, und die Nacht war sternenklar,
wir saßen still am See auf einer Bank -
das Wasser schlug, und Dünung stieg und sank,
wir fühlten auf der Haut des Mondes Tau,
ein wundersamer Schein lag auf der Au,
ich baute Schlösser aus der kühlen Luft,
aus Mondschein, Unvernunft und Blütenduft.
10.
Glaub nicht, das Leben ist im Tod verloren,
nein, immer neu wird Leben uns geboren,
von dessen Ende nicht weiß unsre Zeit,
das wir durchleben in Glückseligkeit.
Im siebten Himmel ist im höchsten Saal
bei Harfenklang und Sang ein ewger Ball,
und die Musik erschallt im Widerhall
der Himmelshalle aus Kristall.
*
Sternkronen flimmern, und farbig sich bricht
ihr Feuer in Prismen und Kuben,
holde Erzengeltöchter,
strahlend und lieblich von Angesicht,
tanzen mit jungen Cheruben;
Schleier wie Sonnengeflimmer,
Lichtdiademe wie Sternenschimmer
schweben und schwingen im Himmelslicht,
Haarlocken wehen wie Schauer im Winde,
hurtig vom Winde erfaßt;
Schläfer lächelnd erwachen,
Morgenröte gelinde
glimmt auf den Stirnen, verblaßt,
Augen erstrahlen und Klarheit gewahren;
zwischen den tanzenden seligen Scharen
schweben die liebenden Paare im Tanz,
bahnen sich Weg durch die Halle und finden
stille Gemächer und Lichter entzünden
Sterne von dunklerem Glanz.
*
Glückseligkeit schäumt voll in den Pokalen,
gebraut aus Glückes Duft und Hoffnungsstrahlen,
versonnen nippt man dann und wann am Trank
und streckt sich wohlig auf der Wolkenbank,
Gott Vater sitzt auf seinem hohen Thron
und schenkt den Menschen seines Himmels Lohn,
er hält sie liebevoll in seiner Hut,
und sieht erfreut: Was er gemacht, ist gut.
Wir treten scheu in Gottes Thronsaal ein,
ringsum sind Tanzende, unzählige
- wir stehn vor Majestät im Himmelsschein.
"Wir beide hoffen als Mühselige,
zu den Glückseligen bald zu gehörn
- sieh, da bin ich, und da ist Elsa Örn."
Gottvater schmunzelt und er lächelt mild,
großväterlich und freundlich ist sein Bild.
"Es freut mich sehr, ein solches Paar zu sehn.
Nehmt, was das Haus hat für das Wohlergehn,
und walzt und wirbelt mit den andren Schönen,
die Walzer tanzen, daß die Himmel dröhnen!"
Wir tanzen aus dem Saal - wir tanzen lang
und werden matt von unsrem Überschwang,
es findet sich für uns an Vaters Hof
wohl ein Alkoven nach dem Tanz und Schwof,
wir huschen hin, und eine warme Flut
wie junges Leben, frisch verliebtes Blut
strömt in uns ein, beseelt die Himmelsräume
- wir schlummern ein, wir träumen holde Träume.
Gustaf Fröding, Schilf, Schilf, rausche. Ausgewählte Gedichte.
Übersetzt und herausgegeben von Klaus-Rüdiger Utschick
(c) 1999, Anacreon Verlag, München
BALEN.
EN HJÄLTEDIKT.
I.
Det var en gång, när jag var mycket ung,
då varje möda var mig lång och tung,
och på bohêmens alla vägar drev jag,
Childe-Haroldsdikter skrev och sönderrev jag,
ibland i sorg och punsch bland vänner smalt jag
och stundom slösade och stundom svalt jag
och gick och drömde dumt om guld och lager,
tills jag blev sjuk och ful och gul och mager.
Det var en gång, det var en Oskarsbal
en vinterkväll i stadens festlokal.
Jag stod vid dörrn, jag hade lånat fracken,
den var för lång, för vid, för hög i nacken,
mitt skjortveck, styvt och stärkt och brynt i tvätten,
stack prydligt av mot vita halsrosetten,
en knapp var borta, ena klacken sned,
min själ i olag, mitt humör ur led.
Och runt omkring mig trängdes stadens crême
i all sin prakt provinsiellt förnäm,
vår överhet stod klädd i guldgalon
kring länets hövdings ståtliga person
och vasariddarne av handelskåren
kring vår senator, brännvinsadvokaten,
och i en vrå stod major Gyldenstorm
och kapten Adelfeldt i uniform,
och här och där en löjtnant, rak och grann,
gick vridande mustaschen av och an,
och här och där det stod en skock civila
i väntande och stelt på stället vila.
Och utmed väggarne satt tant vid tant
i gult och gredelint och annat grant
och tyllomfluten, brokigt skiftande,
satt flicknoblessen, makligt viftande
med fläktorna kring sina unga drag
i flickförnämt och nådigt självbehag.
Som världserfaren kritisk pessimist
jag fann det hela tomt och fult och trist
och kände oro för min sneda klack
och för min lånade fördömda frack
och tänkte: "Det är dumt att gå på bal"
men vänta, länets hövding håller tal.
Champagnen dracks, det ljöd "en enkel sång
ur svenska hjärtans djup en gång."
II.
Nu spökar det i trapporna
och i tamburn bland kapporna
den gamla goda tiden
hörs frasa genom siden,
fru Uggla seglar in.
Och gammaldags är stilen
i airen och profilen,
där sjutti år fått rita
sin skrift i hennes vita
och högvälborna skinn.
Men stolt hon bär mantiljen än
och stramt hon styr familjen än,
så hård mot vind och väder
som fordom hennes fäder
vid Lech och Holofzin.
Nu skramla braceletterna,
nu nicka nackrosetterna
och så med spel och fanor
och stass och ståt och arior
fru Uggla seglar in.
III.
Men som en lustjakt förs av morgonvindar
i lätta lovar kring en flaggfregatt,
på bröllopsfärd i myrtenprakt som lindar
sig lent om duk och mast och ror och ratt
och glädjevimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.
Det sam en ljusröd ros vid hennes hjässa
bland hårets gula gammalsvenska lin,
hon förde nacken som en ung prinsessa
och hon var adligt smärt och rak och fin,
men mjuk i gången som en ung dansös
och smått behagsjuk som en borgartös.
Och hennes ögon voro arga skalkar
och hennes läppar sköto friska fram
som unga knoppars halvtutsprungna kalkar
och näsans min var trubbigt trätosam.
Det fanns ej spår av gamla mormors ståt,
en lustjakt var hon, ingen örlogsbåt.
En smäcker jakt, som just vid dagens gryning
på glada vågor nyss har stuckit ut
- och så i mormors svallvågs efterdyning
med vårvind susande i varje klut
och glädje vimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.
IV.
Och med detsamma var det mig, som allt
tog gladare och skönare gestalt,
musiken ljöd mer musikaliskt ren
och mera ljust och klart blev gasens sken,
och mitt förakt för mänskorna tog slut,
och länets hövding såg rätt klyftig ut,
och vasariddarne de gingo an,
och brännvisbrännarn blev en hedersman,
och major Gyldenstorm en stel och satt
och högst sympatisk gammal toddytratt
till veteran från livets bistra brottning,
och flicknoblessen blev ett hovfruntimmer
från forna dagars trolska sagoskimmer,
och fröken Elsa Örn var hovets drottning.
Ty det var henne varje dag jag mött,
när varje dag jag trottoaren nött
förutan mål, på väg till ingenstans,
försänkt i dröm om det, som icke fanns,
och det var henne jag gjort visor om,
och det var hon, som jämt i drömmen kom
och satte sig hos mig och talte tröst
med hoppfullt glad och flickförnumstig röst.
V.
Och pratet pladdrade
comme il faut,
och valsen fladdrade
kring på tå
i vida ringar
av svarta frackar
bland fjärilsvingar
av tyll och flor
och skära nackar
och vita skor.
Det var en böljande
flod av vår,
när friskast sköljande
vågen slår
och allt för hågen
står lyckosammast
men förd av vågen
vid närmsta hörn
mot soffans damast
sjönk Elsa Örn.
Hon satt där flämtande
röd och glad,
en andehämtande
ung najad,
i skum av spetsar
och tyllomfraggad
ur valsens kretsar
med välbehag
till stranden vaggad
av böljeslag.
VI.
Emot blygheten morskt jag förstockade mig
när jag stod framför fröken och bockade mig,
och en polka jag tiggde och fick,
fröken Elsa hon smålog och bugade sig,
och jag såg, hur barmhärtigt hon trugade sig
till att ge mig en nådefull blick.
Och med mod bland de polkande trängde jag mig
och så stolt ibland virvlarne svängde jag mig
som ett krigsskepp, som går till attack.
Och så törnade vi, och så struttade vi,
som förvildade skottspolar skuttade vi,
och bakut flög min lånade frack.
Fröken Elsa blev rädd, men betvingade sig
och hon gjorde sig lätt och bevingade sig
för att följa, när takten gick vill.
Och så nätt som Titania trippade hon,
men ibland under svängarna kippade hon
efter andan och bleknade till.
Med sin oro och ångest hon smittade mig
och till sist blev hon ond, så hon tittade mig
från förståndet och takten och allt,
och mot borden och stolarne strandade vi
och i skeppsbrott vid soffhörnet landade vi
- fröken Elsa skrattade kallt.
VII.
Och jag förstod, att nu var allt förbi,
och i min själ kom mörk melankoli,
jag hade dansat bort min lycka, jag,
och malört drack jag nu i långa drag,
och vart jag såg var livet dött och skumt,
och allting tölpigt, allting blygt och dumt
i trånga fjättrar åter inneslöt mig,
jag snodde runt med tummarne, jag snöt mig,
jag tittade i tak och golv och vägg
och lekte med mitt unga skägg.
Och fröken Elsa Örn hon såg därpå,
hon undrade, hon kunde ej förstå
mitt hjärtas tysta sorg, min andes ve,
hon bet i läppen för att icke le,
men blev förvånat allvarsam till sist
och såg förläget på sin fina vrist.
Då föll det plötsligt på mig ett begär
att vara tragisk som prins Hamlet är,
den dystert sköne galenskapsaktörn,
och säga: "Gå i kloster, fröken Örn!"
Det blev ej så precis, men dock ett tal,
vars make aldrig hållits på en bal.
VIII.
Jag såg mot golvet och jag sade: "Fröken,
ni vet väl, att ungdomen är död
och kärleken förbi, vårt liv en öken,
där mänskorna gå kring som bleka spöken
och se, hur illusionen flyr med röken
från aftonlägereldens sista glöd.
Vår resas enda mål är blott att fara,
se, bakom hägringen är allting tomt,
ett tomt, ett ändlöst gäckande Sahara,
dit vi förirrats att begravas bara",
då sade fröken häpet: "Kors bevara"
och knäppte händerna tillsammans fromt.
Jag såg mot golvet mörkt och tungt jag sade:
"Ni söker döva sorgen med ett skratt,
ni hör till dem, som ännu äro glade
i bilans skugga som Scheherazade,
när dag till dag av hotat liv hon lade
med hjälp av dikt, förlängd från natt till natt.
Men tingens lag den lyss på ingen saga
och smeks ej av blid av någon flickas hand,
och den sultanen kan ej dikt bedraga,
han slår de starka och han slår de svaga,
han är Samúm, vad hjälper le och klaga
mot ökenstormens virvelhav av sand.
Ni tror er famna glädjen här på balen
det är en skalle av en död, ni kysst!
Vi söka njutningen, vi finna kvalen,
vi tro på kärnan och vi äta skalen"
- då sade fröken ängsligt: "Är ni galen?"
och det blev plötsligt mycket, mycket tyst.
Sen sade jag: "Ja, när förnuftet frossar
som gam på lever, då är vanvett sunt,
när livets glädje sista sol förblossar,
är galenskapen frälsarn, som förlossar",
då sade fröken: "Ja, för sjuka gossar,
för unga flickor är alltsammans strunt!"
IX.
Och fröken Elsa drog på segertåg,
en smäcker jakt, i dansens vita våg,
hur mjukt hon lovade, hur skönt hon sam,
hur ädelt rest var hennes fina stam,
hur stolt hon seglade från arm till arm
med smidigt liv och högtuppburen barm!
Och runt omkring mig vällde sorlets ström,
jag hörde intet, jag var sänkt i dröm,
jag ville sörja riktigt sorgetungt,
men kunde ej, mitt sinne var för ungt,
och tänkte mot min vilja: det var dumt
att se på allt så tungt, så sjukt, så skumt,
och såg i en vision, hur själv jag satt
med fröken Elsa Örn en stjärnljus natt
i någon park på någon enslig bänk
vid någon sjö, som slog med skvalp och stänk,
och över oss föll månens svala regn
av mystiskt sken från saga och från sägn,
jag byggde underbara slott av luft
och månskenglans och vackert oförnuft.
X.
Du skall ej tro att livet dör i döden,
nej, långa, långa, evigt unga öden,
om vilkas slut ej någon aning vet,
vi genomleva i lycksalighet.
I sjunde himlens högsta högtidssal
är harpoklang och sång och evig bal
och mäktigt går musikens återskall
i pelarsalen av kristall.
*
Stjärnkronor bryta sin brokiga glans
i gnistrande prismor och kuber,
ärkeänglarnes döttrar,
sänkande blyga sin ögonfrans,
dansa med unga keruber,
släpen som skimrande dimmor,
stråldiademen som stjärnskottstrimmor
sväva omkring i behagfull dans,
lockarne fladdra så lätt som när vinden
driver en sommarens sky,
kärleksdrömmarnes dagrar
falla som rodnad p kinden,
sprida sig, flamma och fly,
ägonen lysa förunderligt klara,
sakta ibland ur de dansades skara
sväva de älskande paren i dans,
söka sig väg genom salen och hinna
tysta gemak, där i kronorna brinna
stjärnor av dunklare glans.
*
Och salighet bjuds kring i fulla skålar,
en dryck av lyckans doft och hoppets strålar
man läppjar tankfullt då och då ur skåln,
behagligt sträckt på mjuka purpurmoln.
Gud Fader sitter glad på tornens höjd
och ser och ler och nickar takt förnöjd
och känner kärlek utan gräns och mått
och tycker allting vara ganska gott.
Vi träda fram med något skygga fjät
ibland de dansande otaliga
och buga höviskt för Hans Majestät:
"Vi äro komna att bli saliga
från ett bedrövligt gammalt småstadshörn
det här är jag och detta Elsa Örn!"
Då ler Gud Fader med ironisk min,
men farfarsaktigt god är ironin:
"Det fägnar mig att se ett sådant par,
och håll till godo med vad huset har
och tag en sväng med dessa andra unga,
som dansa vals så himlavalven gunga!"
Vi dansa ut, vi dansa natten lång
och när vi tröttna på vår dans en gång,
så finnes säkert vid Guds Faders hov
i någon vrå en undangömd alkov,
vi smyga dit, en livsvarm flod,
som liknar ungt och friskt förälskat blod,
av idel kärlek i vårt väsen strömmar
- vi slumra in, vi drömma sköna drömmar!