Aus der Anabasis
Ur Anabasis
Als die Barbaren aufgerieben und vertrieben,
ließ Xenophon die müden Griechen Lager schlagen,
befahl zu holen, was vom Vorrat noch geblieben,
hieß Wein und Speise den Strategen aufzutragen,
und wies im Heere die Soldaten an,
in Gruppen zu empfangen die Rationen;
sie stellten sich gereiht nach Staaten an,
Arkadier bei Arkadiern, Lakonier bei Lakoniern.
Und Xenophon gab acht, wo man Gespräche führte,
damit er wohl verstand, was seine Männer dachten,
und was er immer hörte, seine Seele rührte,
den Plausch von Mann zu Mann, und wenn sie Scherze machten,
die Weisheit, die von Philosophen war,
den Trost in den Gesängen des Homeros,
die Heiterkeit, die in den Strophen war
an Phoibos und Athene und an Eros.
Und ihre Faustkampfsieger kürten sie und ehrten,
sowie Euripides mit Sophokles verglichen,
und umso munterer sie ihre Krüge leerten,
begab ihr Herz sich mehr und mehr ins Land der Griechen.
Sie holten Lorbeerlaub zum Kranze sich,
in Tanz und Spiel vergnügten sich die Krieger,
und zweifelsfrei erwies im Tanze sich
Sophainetos aus Stymphalos als Sieger.
Doch Xenophon gedachte ihrer harten Plagen,
die sie durchlitten hatten und noch immer litten,
und daß sie Trauer, Hungersnot und Frost ertragen,
und er war stolz, daß Griechen nicht nur tapfer stritten,
daß sie erbauten und erfreuten sich
an edlen Dingen und nicht Furcht und Schrecken
und Nöten wie Barbaren beugten sich
in Wut und Wahnsinn unter Schicksalsschlägen.
Gustaf Fröding, Schilf, Schilf, rausche. Ausgewählte Gedichte.
Übersetzt und herausgegeben von Klaus-Rüdiger Utschick
(c) 1999, Anacreon Verlag, München
UR ANABASIS
När så barbarerna fördrivits eller dödats,
lät Xenofon hellenerna slå läger
och taga fram av de förråd, som ännu ej förödats,
och bjuda in till gästabud hellenernas strateger.
Och runt omkring han lät soldaterna
få samla sig i jämna lag om sina matransoner
allt efter städerna och staterna,
arkader hos arkader och lakoner hos lakoner.
Och Xenofon, som jämt gav akt, när något samtal fördes,
att få besked om tankarne hos männen,
förvånades och i sitt hjärta rördes
av tal, som gick från man till man, från vännen och till vännen,
med tänkespråk från filosoferna
och trösterika stycken från Homeros
i växling med de glättigt sjungna stroferna
till Foibos och Athena och till Eros.
Och segervinnare i knytnävskamp bedömdes och berömdes,
Euripides med Sofokles han hörde sammanställas,
och allt som glädjen steg och krus och skålar tömdes,
blev männens sinne mer och mer liksom försatt till Hellas.
De tog ris och löv och skönt bekransade
de gjorde lek och dans i trädens svalka,
och ganska väl och vackert dansade
stymfaliern Sofainetos citalka.
Men Xenofon, som kom ihåg den hårda vedermöda
hellenerna fått genomgå och ännu måste bida,
och hungersnöd och frost och efterblivna döda,
var stolt och glad att se hellener kunna lida
och ändå kunna glädja sig och höja sig
till mera ädla ting än sorgen över nöden
och icke som barbarer böja sig
i skräck och vanvett under hårda öden.