Atlantis
Lebenslust pulst am Gestade,
klingt wie Musik und wie Krieg auf Bastei,
hoch aus der dumpfen Kaskade
spritzt es heraus wie ein Schrei.
- Nun ist es stille,
still liegt das Wasser
hier in der schweigenden Bai.
Öde und still sind die Räume,
fern von den Lebenden, fern ihrem Strand,
irrlichternd schweben die Träume,
Wasser umwebend und Land.
Lehn deine Schläfe
an meine Schulter,
sieh über Reling und Rand!
Schemen erscheinen am Grunde
scheinen wie Riffe und Reusen im Neer
- siehst du im schimmernden Schrunde
Schlösser und Türme und Wehr?
Das ist Atlantis,
das war Atlantis,
Sage, versunken im Meer.
Glänzende mächtige Wälle
rahmten den marmornen Burgpalast,
Statuen in schimmernder Helle,
Gärten in flimmerndem Glast!
Nun sind sie öde,
und ihr Gedenken,
wandernd durch Gassen, verblaßt.
Gold schuf die Macht und die Tücke,
und eine Kaste von vornehmem Rang
raubte Millionen ihr Glücke,
prasste Jahrhunderte lang,
siegreich in Kriegen
- Nöte gediehen,
Sieg auf Sieg, der gelang.
Doch in der Blüteperiode
schwand und versank der Atlanter Macht,
da sie sich selber zu Tode
hatten am Ende gebracht,
herrlich Begabte
fielen und sanken
in ihres Untergangs Pracht.
Meeresgrund läßt die Korallen
bunt in der Stadt der Entschlafenen blühn,
Sonne mit glimmenden Strahlen
matt läßt die Gräber erglühn,
wogende Algen,
grünliche Netze
Säulen und Häuser beziehn.
Einmal, ja einmal für uns auch
ist eine Stunde des Endes gemacht,
einmal, ja einmal auf uns auch
fällt wohl der Schlummer der Nacht,
wiegen die Wogen,
glimmen die Strahlen,
schimmern im Wellenreich sacht.
Stadt mit Gebrause vom Strande
steht auf dem Grunde von Lehm und von Schlamm.
Einst geht das Meer über Lande
geht über Stadt, über Damm,
über uns brausen,
über uns wogen
Völker von anderem Stamm.
Gustaf Fröding, Schilf, Schilf, rausche. Ausgewählte Gedichte.
Übersetzt und herausgegeben von Klaus-Rüdiger Utschick
(c) 1999, Anacreon Verlag, München
ATLANTIS
Livssorlet forsar från staden,
tung är den välvande kampens musik.
Högt ur den dova kaskaden
stänker ibland som ett skrik.
– Här är det stilla,
här ligger vattnet
stilla i tigande vik.
Här är ödsligt och stilla,
här är det långt från det verkligas strand,
drömmarnas svävande villa
väves om vatten och land.
Luta ditt huvud
hit mot min skuldra,
se över relingens rand!
Tingen, som skymta på botten
äro ej klippor och revlar och skär
– ser du de glänsande slotten,
ser du palatserna där?
Sagans Atlantis,
drömmens Atlantis,
världen, som sjönk, det är!
Skinande vita fasader
runt kring en skimrande marmorborg,
heliga stoder i rader,
gårdar och gator och torg!
Nu är det öde,
hän genom staden
vandrar dess minne i sorg.
Guldet fick makt att förtrycka,
rikmännens kast, en förnäm myriad,
stal millionernas lycka,
åt och drack och var glad,
vann sin förfinings
segrar, och nöden
växte med segrarnas rad.
Så efter mäktiga öden
sjönk och förgicks Atlantidernas makt,
folket, som självt gav sig döden,
ligger i gravarna lagt.
Härligt begåvat,
sjunket, förfallet,
sist till sin undergång bragt
Havet har prytt med koraller
dödsdrömmens stad, där de hänsovne bo.
Solljus likt stjärnskimmer faller
matt över gravarnas ro.
Algernas fibrer
grönskande näten
kring kolonnaderna sno.
En gång, ja en gång för oss ock
slocknandets kommande timme är satt.
En gång, ja en gång på oss ock
faller väl slummer och natt,
vagga väl vågor,
lyser väl solens
sken genom vågorna matt.
Staden, som sorlar från stranden,
står på en grund, som är lera och slam.
En gång går hav över landen,
går över städerna fram.
Över oss sorlar,
över oss gungar
folk av en främmande stam.