Birger Sjöberg  (1885 - 1929)

 

Jene Stunde zum Schluß

Bleka dödens minut
Ur: Fridas Bok
 

Ja, du kommer till slut,
bleka Dödens minut,
då med granris min port blir prydd,
då min fönstergardin
utav blommig satin
blir på mitten ihopasydd,
då min hand har en ros i förvar,
om vars doft ingen aning jag har.
Ja, du kommer till slut,
bleka Dödens minut,
då jag står där så gömd och skydd.

Ja, sie kommt, wie sie muß,
jene Stunde zum Schluß,
da mit Tannreis man schmückt mein Tor
und verschließt die Gardin
aus geblümtem Satin
in der Mitte mit schwarzem Flor.
In der Hand eine Rose ich hab,
doch am Wohlduft mich nimmermehr lab.
Ja, sie kommt, wie sie muß,
jene Stunde zum Schluß,
da ich raste wie nie zuvor.
 

Stärkta veck överallt.
Allting skiner så kallt.
Kandelabern, den hyrda, bär
sina ljus utan glans,
och den svartaste frans,
som fanns köpa, den finnes här.
Våta kinder sig skymma i flor
såsom rosor i dimma, jag tror...
Stärkta veck överallt.
Allting skiner så kallt,
där som Döden med lien är.

Alle Hemden gesteift,
alle Fenster bereift,
Kandelaber so ehern schwer
leuchtet kalt ohne Glanz,
und die schwärzeste Frans’
aus dem Laden man bringt hierher.
Nasse Wangen vom Flor sind verdeckt,
sind wie Rosen im Nebel versteckt...
Alle Hemden gesteift,
und vorm Fenster bereift
schleift der Tod keine Sense mehr.
 

Under klockornas vin
in den bära terrin
på en blåmanglad duk, så ren.
Solen, blek bak gardin
slår i glaskaraffin
ned en stråle med gullguld sken.
Gamla frackar ses runt kring mitt stoft,
alla dunsta de malpappers doft.
Under klockornas vin
in de bära terrin
en glacerad, med blom och gren.

Eine Glocke nun schlägt,
die Terrine man trägt
auf geplättetem Tuch herein.
Sonnenstrahl durch Gardin
legt auf Glaskaraffin
einen milchigen fahlen Schein.
Alte Fracke stehn rund um die Gruft,
Mottenpulver verströmt dumpfen Duft.
Eine Glocke nun schlägt,
die Terrine man trägt
mit den Blumen zum dunklen Schrein.
 

Snart står kammaren kall
med sin svartklädda pall,
tom och dragig, och väldigt arm.
Något bortrivet blad
av en krans far åstad
för ett vinddrag från fönstrets karm.
Ute höras de pulsa i snön
under klockornas ängsliga dön.
Snart står kammaren kall
med sin svartklädda pall
och en bårduk på stolens karm.

Meine Kammer ist karg
mit dem schwarzgrauen Sarg,
kalt und zugig, unendlich arm.
Und ein fallendes Blatt
von dem Kranz schaukelt matt
in dem wirbelnden Flockenschwarm.
Eine Meute im Schnee tummelt froh,
und die Glocke tönt heiser und roh.
Meine Kammer ist karg
mit dem schwarzgrauen Sarg
wie erstarrt unter Gram und Harm.
 

Allt för mycket besvär...
Jag så föga begär.
Bättre varit att falla få
som ett blad faller ner,
virvlar runt och beger
sig till vila bland stoft och strå.
Daggen faller, och frosten gör vitt,
snart är bladet i smulor förspritt.
Allt för mycket besvär...
Jag så föga begär
utav klockor och sånger då.

Allzu viel der Beschwer...
Wenig mehr ich begehr.
Besser wäre, ich falle so,
wie ein Blatt fällt und stiebt
durch die Luft und begibt
sich zur Ruhe in Staub und Stroh.
Und der Tau fällt und Frost macht es weiß
und zerbricht es zu Krümeln von Eis.
Allzu viel der Beschwer...
Wenig mehr ich begehr
dann von Glocken und Liedern froh.
 

Ja... Men har du en ros,
kan du lägga den hos
mig på kullen, när dock du går
vägen strax där förbi
under fåglarnas skri,
medan sommar'n, den glada, rår.
Kan min ande med dimfingrar då
vänligt vinka --- nog görer den så!
Som en fjäril, som vind
vill jag röra din kind
ibland kors och bland snäckor små.

Hast du doch eine Ros,
komm und leg sie aufs Moos
auf dem Hügel hier über mir,
wenn du wanderst vorbei
unter Vogelgeschrei,
wenn es Sommer ist im Revier.
Kann mein Geist dir mit nebliger Hand
freundlich winken, er tut es galant!
Wie ein fächelnder Wind
will ich kosen dich lind
zwischen Kreuzen am Wegesrand.

 

Übersetzung: © Klaus-Rüdiger Utschick