Carl Michael Bellman: Wiegenlied

Kleiner Carl, schlaf süß, in Fried; bald wird man dich wecken, bald läßt unsre Zeit perfid dich ihre Galle schmecken. Erde ist ein Jammertal: Kaum man atmet, kommet fahl Tod mit seinem Schrecken.	Lilla Charles, sov sött i frid, du får tids nog vaka, tids nog se vår onda tid och hennes galla smaka. Världen är en sorgeö: Bäst man andas, skall man dö och bli mull tillbaka
Dort, wo eine Quelle floß, vorbei an Roggengarben, sah ein kleiner Gernegroß sein Bild in schönsten Farben. Kaum die Linien er gesehn in der Welle, klar und schön, als sie schon erstarben.	En gång, där en källa flöt förbi en skyl i rågen, stod en lite gosse söt och spegla sig i vågen. Bäst sin bild han såg så skön uti böljan, klar och grön, strax han intet såg’en.
So flieht unsre Lebenszeit, und schwinden unsre Jahre; kaum man atmet, frisch, erfreut, so liegt man auf der Bahre. Kleiner Carl, bedenke dies, wenn du Frühlingsblumen siehst, holde, wunderbare.	Så är med vår livstid fatt, och så försvinna åren; bäst man andas gott och glatt, så ligger man på båren. Lilla Charles skall tänka så, när han ser de blommor små, som bepryda våren.
Schlaf, mein Kindlein, schlafe ein, sollst groß und tüchtig werden; wenn du aufwachst, bau’n wir fein dir Schlitten mit zwei Pferden, und aus Karten Haus und Turm stellen auf und blasen um, und ein Liedlein lernen.	Sove lulla, lilla vän! Din välgång skall oss gläda, när du vaknar, sku vi se’n dig klippa häst och släda; se’n små hus av kort, lull lull, sku vi bygga, blåsa kull och små visor kväda.
Mamma hat fürs Kind am Bett Goldmantel, goldne Schuhe, und wenn Carl ist lieb und nett, kommt Pappa in die Stube, gibt Namnam dem kleinen Kind. Schlaf, mein Kindlein, schlafe lind, süß im Bettchen ruhe!	Mamma har åt barnet här små guldskor och guldkappa; och om Charles bekedlig är, så kommer rättnu pappa, lilla barnet namnam ger. Sove lulla! Ligg nu ner och din kudde klappa.