Aus Fridas bok: Den första gång jag såg dig
Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
på förmiddan, då solen lyste klar,
och ängens alla blommor av många hundra slag,
de stodo bugande i par vid par.
Och vinden drog så saktelig, och nere invid stranden,
där smög en bölja kärleksfull till snäckan uti sanden.
Den första gång jag såg dig, det var en sommardag,
den första gång jag tog dig uti handen.
Beim ersten Blick — ich sah dich an einem Sommertag
am Vormittag, die Sonne strahlte klar,
und tausend bunte Blumen im sommerlichen Hag
verneigten sich und standen Paar bei Paar.
Es wehte sacht und lind der Wind, und unten an dem Strande
die Woge koste liebevoll die Muschel in dem Sande.
Beim ersten Blick — ich sah dich an einem Sommertag,
nahm deine Hand, und meine Seele brannte.
Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn,
så bländande som svanen i sin skrud.
Då kom det ifrån skogen, från skogens gröna bryn
liksom ett jubel utav fåglars ljud.
Då ljöd en sång från himmelen, så skön som inga flera;
det var den lilla lärkan grå, så svår att observera.
Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn
så bländande och grann som aldrig mera.
Beim ersten Blick — ich sah dich im vollen Sonnenlicht:
so blendend wie ein Schwan in seinem Kleid.
Es tönte aus dem Walde, aus seinen Zweigen, dicht,
es war wie Jubel voll Glückseligkeit.
Es kam vom Himmel der Gesang der Königin der Lieder:
die kleine Lerche, kaum zu sehn in ihrem Graugefieder.
Beim ersten Blick — ich sah dich, der Himmel war so licht,
so blendend und so blau wie niemals wieder.
Och därför när jag ser dig, om ock i vinterns dag,
då drivan ligger glittrande och kall,
nog hör jag sommams vindar och lärkans friska slag
och vågens frus i alla fulla fall.
Nog tycker jag ur dunig bädd sig gröna växter draga
med blåklint och med klöverblad, som älskande behaga,
att sommarsolen skiner på dina anletsdrag,
som rodna och som stråla och betaga.
Darum, wenn ich dich seh, und wär’s am Wintertag,
wenn Treibschnee liegt und glitzert eiseskalt,
so hör ich Sommerwind und hör der Lerche Schlag
und Wellenschlag und vollen Wasserfall;
so fühle ich, daß die Natur beginnt die Flur zu schmücken,
daß Kornblume und Klee bald Liebende entzücken,
daß Sommersonne deine Züge kosen mag,
die leuchten und erröten und beglücken.
Übersetzung: (c) Klaus-Rüdiger Utschick